Vad Martin Wolf lärde sig 1992 och vad Carl Bildt borde ha lärt sig då. Jag talade om det på Nationalekonomiska Föreningen januari 1992...

Martin Wolf’s column is about the UK, but it is just as relevant for the eurozone. He says what he learned from 1992 was that credibility collapses when everybody thinks that the pain policymakers inflict is ultimately not sustainable. The same holds now for the policies of austerity.

“Yet the fiscal squeeze has barely begun. According to the Office of Budgetary Responsibility, net borrowing fell by just 1.8 per cent of GDP between 2009-10, just before the coalition government came into office, and 2011-12. A further tightening of 7.2 per cent of GDP is due by 2016-17. The assumption that this will coincide with economic expansion is, in today’s economic conditions, bordering on the heroic.”

(You could say the same about Spain. The current policies are consistent with a decade of economic depression.)

Källa: Eurointelligence

Rolf Englund på Nationalekonomiska Föreningen januari 1992:
(fråga till Anne Wibble, Carl Bildts finanasminiser) 

Övergången från hög inflation till låg inflation har olika effekter som brukar sammanfattas med ordet stålbad.
Löneökningarna ska sjunka.Fastighetsmarknaden, inklusive villa- och egnahemsmarknaden, ska anpassas. Vid en lägre inflation stiger inte villorna lika mycket i värde varje år, och med hänsyn till diskonteringen innebär det sänkta marknadspriser. För villaägarna vore det bra om man då kunde sänka räntan.
Det är dock svårt beroende på vår utlandsskuld. Räntebetalningarnas minus i bytesbalansen är mycket stort. Det beror på vår stora utlandsskuld som för närvarande är ca ett tusen miljarder. Det är i storleksordningen samma som Brasiliens utlandsskuld. En del av dessa pengar har använts till fastighetsuppköp utomlands så de är inte helt borta. En del har även använts till räntearbitrage.

Bekymret är hur långt stålbad villaägare, väljare och regering klarar.
Det är den fråga många inom och utom landet ställer sig.

Läs mer här