Augusti 2009 skrev jag
om lånepengar och lönepengar.
Den djupa, men inte helt klart tänkta tanken var att den, som fått ett arv av sina avlidna föräldrar bestående av pengar erhållna vid en försäljning av deras hus med stor rea-vinst, känner sig ha rätt att med gott samvete köpa en segelbåt för pengarna.
Segelbåten är köpt med lånepengar; men pengarna är inte lånade av segelbåtsköparen utan lånade av den som köpte huset.
Det är konsumtion finansierad med lånepengar lånade av en annan än den som konsumerar.
Djup tanke.
Jag kom att tänka på det när jag nyligen läste
en artikel - The curious case of capital gain-like profit - av den duktiga
Izabella Kaminska som behandlade en artikel av en annan duktig flicka -
Iren Levina, economics lecturer at Kingston University.
Levina "brings to our attention a fascinating, if under-appreciated, phenomenon in finance. She describes this as the “puzzling rise in financial profits and the role of capital gain-like revenues” throughout most of the 2000s, which were totally delinked from real economic growth during the period.
The risks and potential losses do not stay with those who make capital gain-like revenues, instead, they are passed onto the ultimate assets holders.
Meaning it’s mostly frugal households, the sort which are increasing their exposure to financial assets, which end up facilitating founder’s profits by taking the risk of future oversupply onto their balance sheets today.
Detta är nog värt att fundera mer på.
