Ja-sägaren Heikensten

- Finanskrisen ger starkare skäl för Sverige att gå med i Euron.

- Att ingå i ett större valutaområde ger mer stabilitet.

Det säger Lars Heikensten, som i förtid lämnade posten som riksbankschef för en välavlönad tjänst i Bryssel.

När man skall bedöma värdet av en utsaga från Lars Heikensten kan man betänka vad Peter Wolodarski skrev i DN 16/10 2008:

- När det svenska banksystemet var nära att bryta samman i början av 1990-talet togs många ekonomer på sängen. Få förstod vad som komma skulle. Regeringens långtidsutredning från 1990, som leddes av Lars Heikensten, sedermera riksbankschef, räknade med högre BNP-tillväxt än under 1980-talet.

Läs mer här 

Spagettin närmar sig kokpunkten

Häromdagen skrev jag om euron som spagettivaluta. Inlägget kan läsas här.

Det mesta spagettilandet är nog, som sig bör, Italien, vars folk till alla vänsterintellektuellas fasa gång på gång röstar på Berlusconi i ställt för på kommunister och andra socialister.

Både Tyskland och Italien, som även tidigare kämpat sida vid sida, har numera Euron som gemensam valuta. Båda länderna utger statsobligationer denominerade i landets valuta, dvs euron.

Det intressanta är att marknaden prissätter dessa papper olika. En av mina vänner sände mig de senaste noteringarna, varav framgår att det är en s.k. spread mellan obligationer utgivna av Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Italien.

21:e november 2008. Slutkurser Wall Street: 

Ränta italienska 10-års obligationer: 4,448%

Ränta tyska 10-års obligationer: 3,384%

Diff: 1,064%

Ränta italienska 5-års obligationer: 3,987%

Ränta tyska 5-års obligationer: 2,679%

Diff: 1,308%

Ränta italienska 2-års obligationer: 3,165%

Ränta tyska 2-års obligationer: 2,109%

Diff: 1,056%

Marknaden bedömer således att det finns en inte obetydlig risk för att Republien Italien inte kan betala tillbaka sina lån i euro. 

Detta kommer att aktualiseras när Italien lämnar euron och den gemensamma valutan inte längre är gemensam - när EMU spricker. Marknaden bedömer tydligen risken som stor eftersom den vill ha 50 % högre avkastning på 2-årspapper utgivna av Italien än Tyskland. 

Trots att valutan är gemensam.

Än så länge.

Hellre skvalpvaluta än spagettivaluta

Det meddelas i dag att ”den svenska kronan försvagas återigen kraftigt och nådde på torsdagsmorgonen sin hittills lägsta nivå mot euron, som kostade 10,25 kronor. En dollar kostade 8,18 kronor, vilket är den högsta kursen på tre år”.

Eurons första kurs mot kronan var 9.39 - den 5 januari 1999. Om vi då hade gått med i euron hade kursen fortfarande varit 9,39.

En dollar kostar i dag 0.7998 euro vilket i så fall skulle ha varit 7,51 kronor (0.7998 x 9,39)i stället för vad den är nu, dvs 8:18.

Carl Bildts ord om kronan som en skvalpvaluta kommer väl att dammas av igen. 

Då kan det vara bra att ha i åtanke om vad  Financial Times ledande ekonomiska kommentator, Martin Wolf skrev häromdagen:

- Anledningen till att man har en flytande växelkurs är att den skall flyta. I en osäker värld behöver en ekonomi anpassningsmekanismer. Växelkursen är den starkaste mekanismen av detta slag.

Till detta kan man, om man vill argumentera på Bildtsk nivå, tillägga att det är bättre att ha en skvalpvaluta än en spagettivaluta som riskerar att spricka nu under finanskrisen.

Read more about Wolfs article here

Svenskt Näringslivs svar på Mona om Tony Blair: "Få talare är så karismatiska som honom."

Det hör väl till åldern att ofta tycka att det var bättre förr. Men en sak som var bättre förr, tycker jag, var ordföranden för SAF, numera omdöpt till Svenskt Näringsliv.

Förr, när det begav sig, när hoten var socialism och löntagarfonder, hette ordföranden Curt Nicolin.

Sedan gick det utför. Nyligen hette ordföranden Michael Treschow. 

För att uttrycka sig milt, mycket milt, gick han väl inte direkt hem i stugorna.

Det insåg väl den duglige Janerik Larsson, en gång redaktör för SAF-Tidningen, numera vice VD

Till ny ordförande i styrelsen på 78 personer utsågs Signhild Arnegård Hansen. Hon uppfyller de krav som mediaåldern och TV-soffan nu kräver.

Hon är kvinna; hon har sex barn och två hundar; hon är lagom invandrarvänlig, har arbetat i det Skärholmen, som nu är en spegelbild av världen, en utveckling som Signhild Arnegård Hansen starkt bejakar. 

Hon har i dagarna utgivit en bok där hon varnar för svenskarnas överdrivna trygghetslängtan. "Hon har skrivit den själv."

Hon är vice ordförande för Business Europe som samlar alla EU-ländernas arbetsgivarorganisationer. 

Hon har ett företag som tillverkar chips, sådana som man äter.

Hon gillar rätt politiker: Barack Obama, Maud Olofsson och Tony Blair.

Hon gillar Tony Blair: "Få talare är så karismatiska som honom."

Alla förlagsredaktörer vet ju att det heter "Få talare är så karismatiska som han /är/."

Men Janerik Larsson tyckte väl att det skulle stå "som honom" för att Svenskt Näringsliv skall framstå som mera folkligt.

Nog var det mycket som var bättre förr.

Svenskt Näringsliv gör helt om, dock utan att göra en pudel

Skall Urban Bäckström och Svenskt Näringsliv tvingas göra en pudel? 

Den frågan ställde jag på denna blog för några veckor sedan

Nu borde pudeln ha varit här. Likt ledarna för världens största länder, 19 stater + den blivande staten EU, har nu även Svenskt Näringsliv uttalat sig för stimulans av efterfrågan för att förhindra att finanskrisen framkallar en världsvid recession, för att inte nämna ordet som börjar på D.

Svenskt Näringslivs verkställande direktör Urban Bäckström och chefsekonom Stefan Fölster har på DN Debatt 16/11 2008 på något icke angivet sätt kommit fram till att det nu finns ett utrymme för långsiktiga reformer med en årskostnad på 30 till 40 miljarder. "Utöver detta finns som vi ser det ytterligare ett utrymme på cirka 20 miljarder för tillfälliga åtgärder koncentrerade till den allra närmaste tiden."

Urban och Stefan passar samtidigt som sig bör på att upprepa organisationens sedvanliga käpphästar om skatter och turordningsregler vid uppsägning.

Artikeln är ändå intressant därför att den klart visar den skamlösa ointellektualism som utmärker många av EMU-jasidans ledande företrädare.

Urbans och Stefans artikel står nämligen i klar strid med vad Svenskt Näringsliv skrev i sitt officiella remissvar på SOU 2002:16, Stabiliseringspolitik i valutaunionen. Där skrev man att "Svenskt Näringsliv avstyrker det föreslagna finanspolitiska rådet. Det finns inget behov för ett sådant eftersom vi anser att aktiv stabiliseringspolitik inte skall bedrivas."

Varför intog Svenskt Näringsliv då denna absurda uppfattning?

Jo, därför att man inte ville ha den EMU-skatt som behövs om man går med i EMU och blir av med möjligheten att föra en egen räntepolitik och där man tvingas, i synnerhet om man är ett litet land, att underkasta sig Stabilitetspaktens regler.

Enligt den stupida stabilitetspakten får man inte ha budgetunderskott över en viss storlek och om då statsfinanserna försvagas i en lågkonjunktur kan man tvingas göra åtstramningar som gör situationen värre.

För att inte säga ja till EMU-skatten förnekade Svenskt Näringsliv helt enkelt problemet genom att påstå att att "aktiv stabiliseringspolitik inte skall bedrivas".

"When the facts change, I change my mind. What do you do, sir?" skall Keynes ha sagt.

http://en.wikiquote.org/wiki/John_Maynard_Keynes

Det är väl inget fel att ändra sig, i synnerhet om man har haft fel.

Men då får man erkänna att man ändrat sig, erkänna sina synder, rulla sig i stoftet och göra en pudel, det är ju så modernt.

De flesta som gör en pudel blir också, häpnadsväckande nog, omedelbart förlåtna.

Men Urban och Stefan gör ingen pudel. De bara byter uppfattning, med en kort mening om att "inför risken för en mycket allvarlig och långvarig lågkonjunktur är läget dock ett annat".

Men när skulle man föra en aktiv stabiliseringspolitik om inte inför risken för en mycket allvarlig och långvarig lågkonjunktur?

Vidare borde Urban och Stefan också ha dragit slutsatsen att om man, när det behövs, skall bedriva en aktiv stabiliseringspolitik så är det ett bekymmer med EMUs gemensamma ränta och deras Stabilitetspakt och att man därför behöver en EMU-skatt.

Men det kan de ju inte säga för det skulle försvåra en svensk EMU-anslutning.

Därför tiger de. 

Det är lätt att förstå. 

Men de skall inte kommma undan så lätt.

Inte heller bör Carl Bildt och Jan Björklund komma undan med sitt skamlöst ointellektuella prat om att finanskrisen skulle ha visat att det hade varit bättre om vi hade varit med i EMU.

Det är bara något de påstår. 

Nog borde detta kunna avslöjas i denna bloggarnas tidsålder, även om våra vanligaste medier tillhör den ja-sägande Ja-sidan.

Urban Bäckström och Stefan Fölster på DN Debatt 16/11 2008

Obamas segermarginal mindre än hälften av Nej-sidans i EMU-omröstningen

EMU-omröstningen

Nej 55,9

Ja  42.0

Segermarginal 13,9 procent

 

http://www.val.se/val/emu2003/resultat/slutresultat/index.html

Obama  52,4

McCain 46,4

Segermarginal 6.0 procent

http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/us_elections_2008/7697829.stm

Är Obama svart eller vit?

USA kan få sin förste svarte president, sägs det.

Bara för att hans pappa var afrikan.

Men hans mamma var en 17-årig vit flicka från Kansas som träffade afrikanen på en rysk språkkurs.

Obama är alltså 50/50.

Med samma rätt som man säger att han är svart skulle man kunna säga att han är vit (Caucasian).

Enligt de ameriskanska raslagarna skall man själv ange om man är caucasian, afro-american eller Latino.

Obama skulle kanske kunnat ange på blanketten att han var vit.

Då skulle USA inte få någon svart president nästa vecka oavsett valutgången.