Pragvåren och invasionen

 

Pragvåren och invasionen var det viktigaste och mest bestående av allt som brukar betecknas som "68".

Det som då hände visade att kommunismen inte lät sig reformeras, att den därför i praktiken var dödsdömd. På den tiden förstod väl ingen detta utom möjligen Leonod Bresnjev och hans politbyrå i Moskava.

Michail Gorbatjov förstod det inte ens långt senare.

https://www.internetional.se/1968swartz.htm

Rolf Englund Svensk Linje nr 2, 1969:

HUR MAN än söker närma sig det tjeckoslovakiska problemet hamnar man i den tyska frågan. Så skriver Alf Edeen, lärare i utrikes- och säkerhetspolitik vid försvarshögskolan, i Strategisk Bulletin nr 5 1968, utgiven av Utrikespolitiska institutet. 

Detta är en allvarlig felbedömning.

Den troligaste förklaringen till den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien mâste sökas i de effekter en fortsatt tjeckisk demokratisering skulle ha kunnat få på den inhemska politiska utvecklingen i hela Östeuropa och Sovjet självt.

Om man inte inser vilken enorm politisk betydekse Östeuropas frigörelse från Sovjet och diktaturen skullle innebära har man förläst sig på kartor över tänkbara marschvägar för stridsvagnar i Centraleuropa.

Vi har att göra med icke mindre än ett hot mot hela den kommunistiska samhällsordningen. En samhällsordning som bygger på diktatur och åsiktsförtryck och som har att kämpa med alla de problem en sâdan ställs inför vid konfrontationen med det vi avser med grundläiggande demokratiska rättigheter.

I Sovjet vacklar ledningen mellan eftergivenhet för de intellektuellas krav pa större frihet och partibyrokratins skräck för vart en sådan frihet skulle leda. 

Idag triumferar stalinstera och det är inte konstigt. Stalins och Ulbrichts system är förhållandevis enkla och stabila. Där deporterar man de som opponerar sig och skjuter ner de som försöker fly. 

Bâde Stalins terror ooh demokratins konfliktutjämningsmekanismer är system enkla att kontrollera. Mellanformer är däremot svârare.

Hur mycket kritik skall accepteras? Hur mycket information vâgar man låta medborgarna ta del av? Hur hindrar man, utan censur och hemlig polis, den forbiudna informationen? Hur ger man de intellektuella en del av friheten utan att de kräver mer? 

Detta har man inte löst i Sovjet. Tanken att de tjeckiska ledarna skulle ha kunnat kontrollera den upprörda situationen efter den nya kursens införande så att utvecklingen inte glidit mot mot en demokratisk socialism är otrolig.

Hade tjeckerna fâtt möjlighet att skapa en sådan hade exemplet inte kunnat döljas för kommunistvärldens opinionsbildande skikt. Hela det Östeuropeiska och Sovjetiska kommunistiska systemet hade löpt risk att bryta samman. 

Sovjledarna bedömde läget rätt, ur sina synpunkter som försvarare av en kommunistisk diktatur. 

Det var därför man slog till. Inte av rädsla för Västtyskland.

Med en travesti på Edeen frestas man säga att hur man än söker närma sig det tjeckoslovakiska problemet hamnar man i den inrikespolitiska frågan, inte i den tyska.

Rolf Englund Svensk Linje nr 2, 1969