Libyen - It's Complicated
Largely out of the news since the fall of Moammar Qaddafi in 2011, and the following year’s murderous attack on US facilities in Benghazi, Libya has settled into a glum existence as a failed state.
No government can claim that its writ runs throughout the country. As Libya is still an oil producer, maybe this should have prompted us all to pay attention, but it didn’t.
This chart compares mentions of Libya and Gaza in stories published on the Bloomberg terminal this decade:
The weekend brought news of Israel’s preemptive strike against Hezbollah in Lebanon, and of retaliatory missile attacks.
About 12 hours later, the eastern Libyan government that operates from Benghazi said that it was closing all oil production in areas under its control. That news seemed to blindside the market, and oil shot up:
This has its roots in a dispute over Libya’s cental bank.
The internationally recognized government for western Libya (våra pojkar) wants to replace the governor, and this might make it harder for its rivals in Benghazi to maintain their flows of oil revenue
The dispute is not (or no longer) solely about the country’s central bank, but instead increasingly about broader control of the country’s political system (and territory).
Should it really have come as such a surprise?
Arguably not as El-Sharara, Libya’s biggest oil field, shut down production earlier this month in a move the Tripoli government described as “political blackmail.”
And Libya has been a failed state for a decade.
John Authers Bloomberg 27 August 2024
Why Libya Lurches from One Crisis to The Next
More than a decade after the US, European and Arab governments helped Libyans to overthrow their tyrannical ruler Moammar Al Qaddafi, the country remains beset by periodic crises and bloodshed.
His overthrow left a vacuum that was filled by myriad militias, many based on tribal affiliations.
A division emerged between the country’s wealthier west and the east that’s home to much of Libya’s oil production.
Following elections in 2014, Libya was split in half, with a UN-recognized administration based in the capital, Tripoli, clashing with General Khalifa Haftar and a coalition of troops and irregular fighters known as the Libyan National Army in the east.
Det enda roliga med Libyen är att höra och se det vänstermänniskor och andra, som tror sig vara intellektuella bara för att de hatar USA, nu ojar sig över att USA inte proklamerar en No-Fly-Zone.
Problemet men en sådan zon är, som alla borde inse vid det här laget, att det inte räcker med att man proklamerar en sådan.
Den måste upprätthållas av flyg från förmodligen hangarfartyg. Först måste man etablera luftherravälde, genom att slå ut Libyens flyg och lufvärn och luftvärnsrobotar.
Det pratas en massa strunt, som vanligt.
Pretentiöst nonsens. Det är ett uttryck man allt oftare kan använda.
Det enda roliga med Libyen (englundmacro.blogspot.com)
April 1941, lustigt nog den månad då jag är född, "Germans entered Benghazi
Det har väckt irritation att tyskarna inte vill sända ut en ny Afrika-Korps till Libyen.
Det visar sig där på den utmärkta kartan att det som nu kallas östra Libyen kallas Cyrenaica och den västra delen kallas Tripolitania
No one in their right mind could have concluded that the aging, pacified, tent-bound Moammar Khadafy was a threat to the safety and security of the American people.
But Hillary’s infamous emails leave no doubt that it was she who induced Obama to embrace the folly that quickly created yet another failed state, hotbed of jihadism and barbaric hellhole in the middle east. Indeed, her hands are doubly bloody.
When Hillary bragged that “We came, we saw, he died”, it turns out that not just Khadafy but thousands of innocents have died, and not just from the chaos unleashed in Libya itself.
The former dictator’s arsenals and mercenaries have now been dispersed all over North Africa and the middle east, spreading desolation in their wake.
David Stockman 27 April 2016
https://englundmacro.blogspot.com/2016/05/anything-trumps-hillary-libya-mail.html
Jag har testat AI:
Tony Blair, Storbritanniens premiärminister, besökte Libyen i mars 2004. Detta besök var historiskt eftersom det markerade första gången på flera årtionden som en västerländsk ledare besökte landet och mötte dess ledare, Muammar al-Gaddafi².
Anledningen till besöket var att stärka relationerna mellan Storbritannien och Libyen efter att Libyen hade börjat förbättra sina relationer med västvärlden. Gaddafi hade nyligen gått med på att avveckla sitt kärnvapenprogram och betalat kompensation för Lockerbie-bombningen². Blair hoppades att Libyen skulle bli en stark allierad i det internationella kriget mot terrorism².
Har du några fler frågor om detta ämne eller något annat du är nyfiken på?
Källa: Samtal med Copilot, 2024-08-27
Efter Tony Blairs besök i Libyen 2004 förbättrades relationerna mellan Libyen och västvärlden markant. Några viktiga händelser som följde inkluderar:
1. **Diplomatiska relationer**: Libyen återupptog diplomatiska relationer med flera västerländska länder, inklusive USA och Storbritannien.
2. **Ekonomiska investeringar**: Flera västerländska företag började investera i Libyen, särskilt inom olje- och gasindustrin.
3. **Internationellt samarbete**: Libyen började samarbeta mer med internationella organisationer och deltog i globala initiativ mot terrorism och spridning av massförstörelsevapen.
Men trots dessa framsteg fortsatte Libyen att ha interna problem och politisk instabilitet, vilket kulminerade i den arabiska våren 2011 och Gaddafis fall.
Finns det något specifikt du vill veta mer om?
(1) Muammar al-Gaddafi – Wikipedia. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muammar_al-Gaddafi.
(2) Natos bombkrig gjorde Libyen till ett vilda västern på 2000-talet. https://proletaren.se/utrikes-afrika/natos-bombkrig-gjorde-libyen-till-ett-vilda-vastern-pa-2000-talet.
(3) Libyens historia | Afrika - historia | Världens länder - SO-rummet. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/varldens-lander-historia/afrika-historia/libyens-historia.
Kommentarer