Fondsocialismen stoppades inte den 4 Oktober
I dag den 4 oktober firar många Kanelbullens dag. En del av oss minnes denna dag som dagen för Den Stora Demonstrationen mot löntagarfonderna.
Det var onekligen en stor händelse att borgerliga personer gick ut på gatorna med plakat och skanderade. De som organiserade demonstrationen, SAF med hjälp av Kreab, har all anledning att känna sig stolta över att ha åstadkommit detta och vi påminns årligen om den händelsen.
Låt mig dock min vana trogen vara slaven på triumfvagnen.
Demonstrationen stoppade inte att det infördes något som kallades löntagarfonder.
Hade Meidners och LOs förslag till fonder genomförts hade vi hamnat i något oprövat som kallas fondsocialism. Det får anses som mycket anmärkningsvärd att vårt land i så fall hade blivit det enda landet i världshistorien som infört socialism utan brukande av våld.
Det som faktiskt genomfördes var något som var, eller i alla fall blev, ganska harmlöst och inte kunde kallas fondsocialism.
Den intressanta frågan är därför när LO och vänstern inom socialdemokratin gav upp försöken att införa socialism med fondernas hjälp. Det är oklart när, men det var i varje fall flera år före Den Stora Demonstrationen.
Här behövs det mer forskning, om det nu inte redan har gjorts i den bok som i dag lanseras; Sista striden det är: Historien om de svenska löntagarfonderna av ekonomhistorikern Rikard Westerberg.
Den som vill kan läsa mer kan följa länken, där jag, till skillnad från Janerik Larsson, namnger upphovsmannen till fonderna, socialdemokratins onda genius, Allan Larsson.
https://englundmacro.blogspot.com/2023/10/smaforetagarnas-engagemang-blev.html
Fotnot
Bilden ovan är från en broschyr som jag i tidernas begynnelse norpade åt mig för att sedan många år senare scanna den.
Sista striden det är - Historien om löntagarfonderna
https://fritanke.se/bokhandel/bocker/sista-striden-det-ar/
Mattias Svensson:
För 40 år sedan, den 4 oktober 1983, samlades uppemot 100 000 personer för att demonstrera mot detta fondförslag. Det var ett motstånd som ledde fram till fondernas avskaffande under den borgerliga regering som tillträdde 1991.
Utan detta motstånd hade vi levt under helt andra ekonomiska villkor i dag. Det framgår av Rickard Westerbergs korta historik ”Sista striden det är: Historien om löntagarfonderna” (Fri Tanke).
Det blev Socialdemokraterna och den stackars Kjell-Olof Feldt som fick försöka utforma ett genomförbart praktiskt förslag under åren i opposition fram till valet 1982. Detta för att tanken var populär bland rörelsens gräsrötter. Löntagarfonderna fick i denna tappning ett flertal andra mål och begränsningar.
Men det var fortfarande som dröm om maktövertagande reformen såldes in. ”Med fonderna tar vi över successivt”, jublade LO-tidningen över det nya förslaget. Och när det klubbats på den socialdemokratiska partikongressen i september 1981 ställde sig kongressdeltagarna spontant upp och började sjunga ”Internationalen”.
Socialdemokratins glupande makthunger blev dock dess fall. Löntagarfonderna var ett så tydligt angrepp på den fria företagsamheten att stora delar av näringslivet mobiliserade ett försvar. Precis som när partiets statssocialister efter andra världskriget drömde om att använda krigstidens regleringar och undantagstillstånd för att socialisera näringslivet
Mattias Svensson SvD 4 oktober 2023
https://www.svd.se/a/gEn9M5/sag-grattis-4-oktober-ar-inte-langre-en-kampdag
Den stora demonstrationen den 4 oktober 1983
bröt den radikala vänstervåg som dominerat det svenska 1970-talet, skriver Peje Emilsson.
Smedjan 4 oktober 2023
https://timbro.se/smedjan/fjarde-oktober-blev-en-vandpunkt-for-sverige/
Erik Helmerson:
För 40 år sedan stod den svenska marknadsekonomin på spel
Den nya boken ”Sista striden det är” visar hur nära det var att fartblinda S-regeringar lyckades socialisera det svenska näringslivet.
Den socialdemokrat som får uppdraget att utreda frågan är ekonomen Rudolf Meidner. Han är en övertygad marxist som ännu på ålderns höst står fast vid att ”för mig är (det kommunistiska) manifestet början och slutet för det mesta av mina politiska funderingar”.
I Meidners förslag från 1975, som läggs fram på LO-kongressen, lanseras ”löntagarfonder” vars viktigaste syfte är ”att successivt föra över företagens kapitaltillväxt i löntagarkollektivets ägo”.
Och samtidigt röstar S-kongresser igenom beslut om att förstatliga hela läkemedelsindustrin och öka regeringens makt att tillsätta styrelsemedlemmar i banker. 1978 års kongress röstar till och med för att utreda hur hela det finansiella systemet skulle kunna nationaliseras.
Manifestationen som fyller 40 är inte huvudtema för Westerbergs bok, den utgör bara en sorts kulmen på näringslivets kamp mot löntagarfonderna. En kamp som gällde Sveriges framtid.
”Sista striden det är” visar hur nära det var, hur stark även en extremt enfaldig tidsanda kan vara. Så stark att den tilläts koppla ett grepp om det maktbärande partiet och göra det fartblint. Så stark att S-ledaren, Olof Palme, kunde stämpla löntagarfondernas motståndare i näringslivet som ”halvfascister”.
Så stark att till och med borgerliga partier som Folkpartiet eldade på LO:s fondvurm.
Löntagarfonderna kom att bli verklighet, men i ett urvattnat format som fick dödsstöten av regeringen Bildt 1991.
Om inte annat visade de galna fondåren att en politiker sällan vet när det är dags att sluta gapa efter mer.
Erik Helmerson DN 4 oktober 20230
https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-for-40-ar-sedan-stod-den-svenska-marknadsekonomin-pa-spel/
Kommentar RE: EU borde för länge sedan ha insett att det är dags att sluta gapa efter mer.
Kommentarer