Leta i den här bloggen

Läser in...

2012-03-07

Den hemska sanningen om John Hassler, Göran Persson och kronkursförsvaret

Den 6 mars deltog jag i ett seminarium anordnat av SNS och SIEPS där "The EEAG Report on the European Economy 2012" presenterades, vilket jag tidigare har skrivit om på denna blog.


John Hassler, professor och vice ordförande i Finanspolitiska  Rådet, sade bland annat att det var viktigt, när man skulle genomföra åtstramningar och strukturreformer i krisländerna,  att "man hade en story som folket köpte, liksom vid den svenska statsskuldkrisen i början på 1990-talet".

Under frågestunden sade jag att det då inte var någon statsskuldkris. Det var en fastighets- och kostnadskris. 


De dåliga statsfinanserna berodde på krisen. 

Krisen berodde inte på de dåliga statsfinanserna.
 

Det är viktigt att hålla reda på riktningen på orsakssambanden.
 

Vad är det att bråka om nu, kanske en och annan invänder.
 

Först diagnos, sedan behandling är en god regel. Och det är viktigt att diagnosen är rätt.

Bildt och Wibble och hela regeringen och nästa hela det tongivande etablissemanget ekonomer, kommentatorer i och utanför pressen och politiker hade antagit den så kallade normpolitiken där den fasta växelkursen ansågs vara en grundbult.


Då kunde alltså inte krisen bero på den fasta växelkursen (ehuru vi nu vet att det var så och Lars Jonung, då rådgivare till Bildt, nu ordförande i Finanspolitiska Rådet, visste det redan då, som Bengt Dennis har berättat i sin bok).
 

Eftersom det inte var fel på den fasta växelkursen måste det alltså ha varit fel på något annat.

Bildt och Wibble och hela regeringen och nästa hela det tongivande etablissemanget ekonomer, kommentatorer i och utanför pressen och politiker kom därför fram till att det var de dåliga statsfinanserna som var orsaken till krisen.


(Statsfinanser försämras alltid när ekonomin går dåligt och de försämrades extra mycket när räntorna på statsskulden sköt i höjden, när riksbanken försvarade den fasta växelkursen med räntehöjningar.)


Om det alltså var de dåliga statsfinanserna som var orsaken till krisen var den självklara lösningen att genomföra besparingar och nedskärningar. Krispaket slogs in i enighet mellan Bildt och Mona, Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg m fl.





Nu trädde det jag har kallat "Englunds lag" i förgrunden. Den lyder så här:
 

 ”Har man sagt A, måste man säga B, och har man sagt B är det svårt att säga att A var fel.” 

Mer om lagen här

När inte besparingarna och nedskärningarna hade åsyftad effekt var hela gänget i och utanför Bunkern rådvilla. Inte kunde man gå ut och säga att det bästa nog vore att ge upp kronkursförsvaret. 

- Det går inte, då måste alla avgå, som Klas Eklund sade till mig en höstdag på Grev Turegatan.
 

Dennis höjde räntan till 500 procent och höll tillsammans med Staffan Burenstam Linder riksbankens växlingskontor öppet en vecka extra så att bankerna kunde lösa in jag vill minnas 140 miljarder i utlandslån innan riksbanken gav upp. 

Det var riksbanken som gav upp, inte regeringen brukar Carl Bildt påstå.
 

Kronan föll och Bildts minoritetsregering förlorade valet och in kommer Göran Persson som finansminister.

Han hade varit med om att säga både A och B och hade därför även han svårt att säga att krisen i själva verket hade varit en kostnadskris som skulle gå över av sig själv nu när vi hade en flytande växelkurs.



Så Göran Persson öppnade byråladan och tog fram de sparplaner som de duktiga tjänstemännen på finansdepartementet hade gjort åt finansminister Wibble och fortsatte med nedskärningarna.
 

För detta har Göran Persson blivit hyllad som en hjälte för att ha räddat Sverige ur krisen.
 

Inte minst hyllad är han i borgerliga kretsar som därmed kan säga att den väg de hade anvisat ur krisen, besparingar och nedskärningar, i alla fall hade varit den rätta.

Sanningen, den hemska sanningen, är att Göran Perssons nedskärningar förlängde krisen och var totalt missriktad och bara kan förklaras av att det är svårt att säga att A var fel när man redan har sagt både B och C.
 

Det är förklaringen till att det är viktigt att påpeka att John Hassler hade fel i riktningen på orsakssambanden.


Inga kommentarer: