Überdiplomaten Bildt riskerar få läsaren att somna; vår tids odelade beundran kommer att visa sig kortlivad
Trots få riktigt lyckade insatser fortsätter Carl Bildt att vara populär.
Det är faktiskt något av ett mysterium att en kutryggig, besserwissrig adelsman fortsätter vara så populär.
Svenskar dyrkar utlandet och har därför en tendens att svärma tämligen okritiskt för svenskar som lyckas uppnå internationell berömmelse.
Bildt har som äldre statsman ägnat sig åt författarskap, tegelstenen ”Mina krig” (2022). Han återkommer till bokmarknaden med den tunnare ”Vad händer nu?”
Det minsta man kan begära är att efter avslutad läsning ha fått en större inblick i hur resten av 2000-talet ska te sig. Men tyvärr hamnar Bildt alltför ofta i det historiska. Jämt fastnar han i Wikipediadoftande sammanfattningar av det förflutna i stället för att tvärsäkert sia om framtiden.
Å andra sidan är det kanske klokt, då framtiden i denna bok ter sig så oviss. Här är bokens andra svaghet, att Bildt trots titeln ”Vad händer nu?” visar sig vara ganska ovillig att berätta vad som ska hända nu.
”Men osvuret är bäst. Vi kommer att ha att göra med ett oberäkneligt Ryssland under en betydande tid framöver. Framtiden är oviss.”
Rimligt och vettigt. Inget av det besvarar frågan ”Vad händer nu?”.
Det som blir tydligt, och lite sorgligt, i denna bok är att Bildt har svårt att föreställa sig en postliberal värld, styrd av autokrater och oligarker medan klimatkatastrofen försätter oss i ett slags permanent tillstånd av kris, krig, svält, pandemi och flyktingskap.
Plattityder som ”Det måste finnas internationellt accepterade gränser för vad som får göras och vad som inte får göras”, uttrycker en lovvärd och respektabel åsikt, inte ett framtidsscenario.
Hur historieböckerna kommer att döma författaren och hans epok är en öppen fråga. ”Osvuret är bäst”, för att citera den gamle statsministern, men jag är rädd för att vår tids odelade beundran kommer att visa sig kortlivad.
Jens Liljestrand författare och medarbetare på Expressens kultursida 18 november 2025
Vad händer nu? : I den nya oredans tid
I ”Vad händer nu? I den nya oredans tid” beskrivs knappt ett problemområde utan att vi upplyses om att Bildt fått i uppdrag av något internationellt organ att utreda saken.
Det är för det mesta oklart hur långt han kommit, eftersom det han har att säga i respektive ämne undantagslöst följer samma menlösa formel:
I ett par decennier (1989–2008) var det rätt bra, alltsammans, så blev det plötsligt värre, och nu är det nästan riktigt illa.
Många utmaningar kvarstår. Det är viktigt att inte avfärda folks oro över verkliga svårigheter, samtidigt som vi inte får ge upp hoppet om en bättre framtid där vi samarbetar för att ta fram konkreta lösningar. Så kan vi återgå till mer frihandel, mer globalisering, mer överstatlig samverkan och...
Det var han och Helmuth Kohl och John Major och David Cameron, ungefär, plus möjligen undertecknad recensent, och det var väl ett ganska trivsamt och oförargligt åsiktspaket att bekänna sig till under kvartsseklet direkt efter kalla kriget. Vi fick i alla fall lägre skatt, bättre bredband och billigare tv-apparater.
Det är bara det att Carl Bildt, till skillnad från sina egna svenska, tyska, brittiska och amerikanska partikamrater, aldrig har lämnat denna världsåskådning bakom sig.
Antingen hedrar det honom, eller så gör det honom till en ganska medioker tänkare. Kanske både och.
Min poäng är denna: om nu allting ordnades på så förträffliga sätt under 1990-talet, när förnuftet och friheten och välståndet äntligen fick sin välförtjänta storhetstid, hur kunde då allting gå så fundamentalt åt helvete som det sedan gjort? Och så snabbt?
Den som söker svar på sådana frågor gör klokast i att leta på annat håll
Thomas Engström SvD 17 november 2025
Jag har med viss möda försöka ta mig igenom Carl Bildts senaste bok, Den nya oredans tid.
På sidan 33 kan man läsa om Mussolini och Libyen: Benito Mussolini ... kom till makten 1922... Man kastade sig över och försökte kontrollera den gamla romerska provinsen Libyen.
Denna framställning är totalt felaktig.
Wikipedia: Italien betraktade provinserna i nuvarande Libyen som sitt intresseområde. Från 1911 invaderade Italien området.
Dessutom var Mussolini som dåvarande socialist emot invasionen av Libyen.
Jag avstår motvilligt från ytterligare kommentarer.
Rolf Englund 23 april 2020
Kommentarer