Elisabeth Thand Ringqvist, Nuon och Maud Olofsson
Elisabeth Thand Ringqvist arbetade tidigare som politisk sakkunnig hos näringsministern Maud Olofsson
Maud Olofssons roll i Nuon-affärens kölvatten har kommit tatt handla om en enda fråga: I vilken utsträckning informerade hon övriga partiledare om Vattenfalls planer på att göra ett förvärv för närmare 100 miljarder kronor?
I en intervju med Sveriges Radio, har hon själv uttryckt det i klartext: ”Jag förankrade det med de som sitter i regeringen”, sa Olofsson.
Men den information som senare framkom under Konstitutionsutskottets utfrågningar med Anders Borg och Fredrik Reinfeldt gav dock en helt annan bild: Ingen av dem påstod sig ha haft kännedom om affären förrän uppgörelsen offentliggjordes av media.
Mot den bakgrunden var även Olofsson kallad till KU. Men Olofsson avböjde.
Perplexity: Nuon-affären syftar på den kontroversiella investering som svenska statliga Vattenfall gjorde när de 2009 köpte det nederländska energibolaget Nuon för nära 100 miljarder kronor.
Affären har blivit känd som en av de största ekonomiska missbedömingarna i modern svensk historia: värdet på Nuon skrevs ner kraftigt efter förvärvet, vilket medförde besvärliga ekonomiska konsekvenser för staten.
Statens förlust i Nuon-affären beräknas ha blivit omkring 50–53 miljarder kronor.
Vattenfall köpte Nuon för cirka 89–97 miljarder kronor 2009, men fick skriva ner värdet med nära 53 miljarder kronor inom fem år—nästan 60 procent av det ursprungliga priset.
Vattenfalls köp av Nuon och investeringar i tysk kolkraft är utmärkta exempel på varför staten inte bör driva bolag på fria marknader. I slutändan är det skattebetalarna som får ta smällen när statliga bolag ger sig ut på äventyr, skriver Thea Erlandsson.
Kommentarer