Leta i den här bloggen

2010-05-01

Vem har rätt? Krugman eller Carl B Hamilton?

Krugman är nobelpristagare i ekonomi. 


Carl B Hamilton är riksdagsman (fp). 


Vem av dem har rätt om EMU och Grekland?


En generande enkel fråga.


Peter Wolodarski skrev på DNs ledarsida 19/3 2003 inför folkomröstningen om "en hård kärna av folkpartister (även kända som Hamilton/Munkhammar-liberalerna) som är så förälskade i EMU-projektet att de i princip är beredda att offra vad som helst och argumentera hur som helst för att Sverige ska bli medlem".


Dessvärre står sig Wolodarskis omdöme än i dag, även om Munkhammar numera kandiderar till riksdagen för de nya moderaterna, ett parti vars ledning är beredda att offra vad som helst och argumentera hur som helst för att Sverige ska bli medlem i EMU.


Politiker, som Carl B Hamilton, har svårt att erkänna att de har tänkt fel. Har man sagt A måste man säga B och har man sagt B är det svårt att säga att A var fel.


Men ibland måste man, om man vill vara statsman och inte bara folkparti-riksdagsman, i ljuset av vunna erfarenheter ändra sin uppfattning. Det kan vara svårt. Men det är nödvändigt. 


Kruxet är kanske att Carl B Hamilton och de andra ja-sägarna därmed inte bara erkänner att de har haft fel, men nu ändrar sig genom att ny kunskap framkommit, utan att de redan tidigare borde ha förstått saken eftersom den nya kunskapen inte alls är ny utan funnits länge.


Det var pinsamt att läsa Carl B Hamiltons artikel på SvD Brännpunkt 30 april 2010


Pinsamt för läsarna och generande för Carl B Hamilton. 


Han började med att kalla dagens krissituation för hela EMU-projektet för "den grekiska budgetkrisen".


Han vill ställa hårda krav på det land som vill ha stöd från resten av Euroland.


 Ekonomiskt stöd till ett medlemsland i kris kan innebära att ett mottagarland, åtminstone tillfälligt, kan bli tvunget att ge upp en del 
av sin suveränitet vad gäller skatte-, och lönepolitik, 


arbetsmarknadsfrågor, social trygghet, etcetera.




Diktat från Bryssel och Berlin skall ersätta folkligt stöd för impopulära åtgärder.


Men det grekiska folket vill inte vara styrda från Berlin. Det fick de nog av på 40-talet.


Men det är just detta som EMU går ut på. Att bereda vägen för den nya Staten, ett nytt romar-rike.


Det är bara som byggsten i bygget av denna stat som EMU kan försvaras och förklaras. 


Alla stater har ju flagga, parlament, domstol. president, försvar och en egen valuta


Ur ekonomisk synpunkt är det naturligtvis dumt att ha en valuta över ett så stort och disparat område som Euroland. Det har länge förts en lärd debatt om optimala valutaområden


Man skulle kunna förenkla den debatten till en enkel fråga: Tror Du att det är bra att Tyskland och Grekland har en gemensam valuta?


Svaret förefaller uppenbart i dag.


Men de ledande folkpartisterna verkar vara fångna i en orealistisk tankevärd. 


Fp-vision för framtidens EU:
40 medlemsländer, 800 miljoner invånare och debatter över språkgränserna Europa har för medborgarna blivit en lika självklar politisk nivå, som den egna kommunen eller egna nationen.



Det skrev Lars Leijonborg och Cecilia Malmström i maj år 2000. 
Dessvärre förefaller det inte som de har ändrat sig sedan dess.


Och om de har ändrat sig seden dess så vore det tacknämligt med en ny artikel härom.


Paul Krugman har i dag den 1 maj 2010 i New York Times en pedagogisk förklaring till den grekiska situationen:



Greece is running a huge primary deficit, so even if it were to stop paying any debt service it would be forced to slash spending and/or raise taxes, to the tune of 8 or 9 percent of GDP.


This would have a massively contractionary effect on the Greek economy, leading to a surge in unemployment (and a further fall in revenues, making even more belt-tightening necessary).


Now, if Greece had its own currency, it could try to offset this contraction with an expansionary monetary policy — including a devaluation to gain export competitiveness. 


As long as it’s in the euro, however, Greece can do nothing to limit the macroeconomic costs of fiscal contraction.


Detta är elementa för varje ekonom. Carl B Hamilton har varit professor (det var väl köpeprofessor, men ändå) i nationalekonomi och till och med statssekreterare i finansdepartementet (hos Anne Wibble, men ändå).


Jag är övertygad om att han förstår detta.


Hur kan han då skriva som han gör, med eller utan bibehållen självaktning?


Är partipolitiken så förödande för tänkandet?


Datorn är elak, Den kommer ihåg att Carl B Hamilton på sin blog den 8 februari 2010 skrev följande:


Tio års test av euron visar att domedagsprofetiorna kommit på skam.
Under krisen har euron visat sig vara en trygg hamn för euroländerna, och en tillflyktsort globalt.
Vi behöver inte än en gång utreda euron. Frågan är genomutredd och övermogen för beslut.



Bättre kan Du, Carl B Hamilton, hoppas jag.









Inga kommentarer: