Leta i den här bloggen

Läser in...

2010-02-23

EU, EMU, Marx och Den Enda Vägen

Har vi något val?

Inte om man får tro Marx. Enligt honom är historiens gång bestämd av produktivkrafterna.

Utvecklingen inom EU bygger på samma grundtanke påpekar Gideon Rachman, kolumnist på Financial Times.

The EU has always proceeded by creating economic “facts on the ground”, which were intended to trigger political effects.

Ever since the 1950s this has worked admirably, as a modest coal and steel community turned into a common market and finally into a Union of 27 nations, with its own parliament, supreme court and foreign policy.

Jacques Delors, the European Commission president who presided over the creation of a single marketin the 1980s, said frankly:

“We’re not here just to make a single market – that doesn’t interest me – but to make a political union.”

Snart sagt alla ekonomer, som inte har betalt för att tycka något annat, är överens om att EMU är en dum konstruktion. Skälet till att den europeiska eliten, eller snarare det europeiska etablisemanget, ordet elit passar inte i detta sammanhang, ändå har infört EMU är att det är en nödvändig byggsten vid byggandet av Den Nya Staten.

Jag skrev på denna blog nyligen att man av dagens kris kan dra endera - endera - av två slutsatser.

Antingen att EMU är en dum sak som bör avskaffas, ju förr desto bättre.

Eller att man för att få EMU att fungera måste gå vidare mot ett Europas Förenta Stater, där som i USA centralregeringen via skatter och transfereringar kan utjämna delstaterna emellan.

Rachman formulerar detta så här:

A logical political response to Greek insolvency – and the threat of similar crises in Spain, Portugal and eventually Italy – might be to create common European taxes and a mechanism for big fiscal transfers between EU states.

But there is no sign of any such move. Europe is stuck. So what has gone wrong? The problem is that the “economics first, politics later” method is almost Marxist in its assumption that economics will inevitably dictate a particular political response. But democratic politics involves choice.

Vi har ett val. Vi är inte Marxister. Vi är demokrater. De flesta av oss.

Carl Bildt, däremot, är fångad av tanken om att Den Enda Vägen bär till Rom via Bryssel.

Läs mer om Romarriket här.

Läs mer av Rachman här.



1 kommentar:

Flavian sa...

Tanken på en internationell monetär union är alldeles utmärkt. Du bemöter inget av de argument jag anför mot dina resonemang och varför vet jag inte. Kan du inte bemöta dem?

Den grekiska krisen är utmärkt eftersom den tvingar grekerna att ta itu med sina problem istället för att skriva ned valutan.

Man borde ha en global monetär union.