Leta i den här bloggen

2010-02-15

DNs trobekännelse till EMU


I en huvudledare den 14/2 2010 behandlade DN den grekiska krisen.

Inledningen är dramatisk:

- De akuta problemen rör Grekland men berör hela EU. Om Aten inte kan betala sina stora skulder kommer det att påverka andra länder med stora underskott. På sikt hotas eurosamarbetets stabilitet och trovärdighet.

Men sedan övergår betraktelsen till något som liknar trosbekännelsen som läses i alla kykor vid högmässan, men som man undrar om ens biskoparna tror på numera.

DN är en biskop inom den svenska Ja-till-EMU-sekten.

På ledaravdelningen säger man sig tro på EMU vad som än händer och sker, ungefär som "Hamilton/Munkhammar-liberalerna" som DNs politiske redaktör Peter Wolodarski beskrev som "en hård kärna av folkpartister som är så förälskade i EMU-projektet att de i princip är beredda att offra vad som helst och argumentera hur som helst för att Sverige ska bli medlem"

- Utan euron skulle den finansiella och ekonomiska krisen ha kunnat ställa till med större skada i Europa, påstår DN liksom sin biskops-kollega SvD.

Min kommentar till det påståendet kan läsas här.

Observera dock att om de nu aktuella krisländerna hade haft egna rörliga valutor så hade kanske växelkurserna förändrats, men det hade inte varit någon kris.

De vanliga medborgarna hade knappast märkt så mycket och regeringscheferna hade inte behövt åka på krismöte.

Kris förutsätter fasta växelkurser eller en monetär union.

Denna elementär sannings tycks ha förbigått både DN och SvD.

- Det borde vara självklart att också Sverige ska införa den gemensamma valutan, skriver DN trosvisst.

Men nu är det ju ingalunda självklart och därför borde argumentens styrka få fälla utslaget.

DNs argument är svaga eller ersätts av påståenden. Det är pinsamt att Sveriges största morgontidning skall argumentera hur som helst för att Sverige ska bli medlem.

Bättre kan Du, Peter Wolodarski.


1 kommentar:

Flavian sa...

"Kris förutsätter fasta växelkurser eller en monetär union."

Kärnan i ditt resonemang tycks vara den att en valuta helst bör ha så få användare som möjligt och att dessa valutor bör ha helt fritt flytande växlingskurser.

Bortsett från att resonemangets yttersta konsekvens är absurd, den blir ju den att var och en av oss borde ha vår egen personliga valuta och att två personer som använder samma betalningsmedel har ingått en monetär union och därför definitionsmässigt alla valutor inklusive den isländska kronan är monetära unioner, den isländska kronan används ju av hundratusentals människor, så borde en följd av ditt resonemang vara att inget land rimligen kan vara mindre benäget att råka ut för makroekonomiska störningar än just Island, då det ju inte finns något mindre valutaområde med flytande växlingskurs än Island.

Men i verkligheten ser det inte så bra ut på Island, medan exempelvis Ecuador använder sig av US-dollar utan att detta tycks vara något problem.

EMU har uppenbarligen en mekanism som säger ifrån när en viss stat har misskött sin ekonomi och den mekanismen är att ifrågavarande stat tvingas betala högre ränta på sin upplåning, medan motsvarande mekanism i Rolf Englunds tänkta idealvärld med ett otal flytande mikrovalutor är att ifrågavarande mikrovaluta faller i värde på den internationella marknaden.

Borde inte diskussionen istället handla om vilken mekanism som bäst reglerar makroekonomin?

En annan intressant iakttagelse är att Zimbabwes befolkning spontant har gått över till US-dollar i takt med att den egna valutan har fallit samman. Borde de inte hellre ha gått över till sydafrikanska rand då ju rimligen Sydafrika och Zimbabwe i mycket högre grad liknar ett optiamlt valutaområde än Zimbabwe och USA?

Dessutom underkänner jag resonemanget om optimala valutaområden av det enkla skälet att en monetär union med tiden framtvingar en synkronisering av medlemsstaterna ekonomier och därför ett resultat av en monetär union som ägt bestånd under en längre tid är just att de olika medlemsstaternas ekonomier synkroniseras.

Panama använder sig sedan 1904 av US-dollar och tycks kännetecknas av makroekonomisk stabilitet. Anledningen är troligen att den monetära unionen med USA framtvingat makroekonomisk konvergens med USA helt enkelt därför att växlingskursen är orubbligt låst.

Den verkliga växlingskursen har anpassat sig till den låsta nominella växlingskursen och därför är makroekonomien stabil.

Dock föredrar jag guldmyntfot.