Socialdemokratins positionsförflyttning i migrationsfrågan förändrar det politiska landskapet
På 1930-talet förpassades det bakåtblickande, det bevarande eller konservativa i strikt mening, till historiens sophög. Politikens mening blev att lämna det gamla Sverige bakom sig. Sverige skulle vara modernt, progressivt, universellt, och det blev så mycket så att en dag glömde man att landet faktiskt hade en historia och ett specifikt kulturarv som gjorde Sverige och svenskarna till vad de var.
Utan det, bottnar den svenska gemenskapen i de abstrakta principernas tomma intet. Det har vi nu förstått, när landet allt mer töms på det gemensamma och det sammanhållande, när en dystopisk mångfald, parallellsamhällena och separatismen breder ut sig.
Inom detta område har Sverigedemokraterna härskat, hittills utan rivaler. De har ägt frågan om den förlorade gemenskapen, om arvet, om det svenska, om det som en gång var, om både saknaden och bitterheten, om längtan till folkhemmet.
Det har varit kärnan i deras kulturkrig, och det kriget har de vunnit till stor del tack vare socialdemokratins oförmåga att se det plågsamma i en omvälvning som har gjort deras eget land främmande för många av dess egna barn. Sverige är inte sig likt och det smärtar många, till och med många som inte föddes på dessa nordiska breddgrader.
Allt pekar på att Socialdemokraterna har förstått detta och är på väg att byta sida i kulturkriget. Efter decennier då integrationsproblemen i grunden berodde på svenskarnas obotliga rasism går man nu över till den segrande sidan, den som erkänner sorgens legitimitet och längtans rätt, längtan till gemenskapen och till ett frankt erkännande av det svenska – språk, historia, kultur – som den obestridliga och stolta grunden för denna gemenskap.
Det är denna avgörande positionsförflyttning som Hans Dahlgren och den kommission som han leder är nu satta att gestalta i form av ett nytt partiprogram
Mauricio Rojas SvD 6 januari 2024
https://www.svd.se/a/abAvq4/rojas-2024-kan-bli-aret-da-det-vande
För drygt 50 år sedan publicerade författaren Susan Sontag ”A letter from Sweden” där hon sammanfattade några typiska drag av detta märkliga och tystlåtna temperament.
”Silence is the Swedish national vice” skrev Sontag – med dess oerhörda krav på resonlighet och känslokontroll, som hon finner ”nära nog patologiskt”. Det var ett folk som avskydde det aggressiva och stridslystna, och det var inte så konstigt med tanke på dess historia.
Mycket vatten har runnit under svenskhetens broar sedan dess. Men jag är övertygad om att befolkningsmajoriteten fortfarande är djupt präglad av den traditionella svenskheten, den som Sontag förvånat betraktade och som jag lärde mig att uppskatta när jag kom till Sverige 1974.
Mauricio Rojas SvD 22 oktober 2023
https://www.svd.se/a/jl2oBA/mauricio-rojas-den-svenska-kulturen-behover-forandras
Sverige var ett världens socialt mest stabila och välfungerande länder
Paulina Neuding SvD 17 juli 2022
Vilka känslor är egentligen okej i samhällsdebatten? Finns det utöver åsiktskorridoren också en känslokorridor? Är det fult att känna nostalgi, saknad eller pessimism – blir de olika känslorna klassmarkörer? Paulina Neuding samtalar med statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme om boken Saknad: På spaning efter landet inom oss
Kommentarer