Wolfgang Münchau: War es wirklich die Inflation der frühen zwanziger Jahre, die, anstelle der Deflation der frühen dreißiger Jahre, Hitler an die Macht brachte?
Det var inte inflationen som förde Hitler till makten, som Fokus och många andra tror, det var arbetslösheten, skrev jag senast på denna blog den 13/11 2011
Eine Kolumne von Wolfgang Münchau, Der Spielgel 23/11 2011
Das Hauptproblem: Die Regierungen der Euro-Zone sitzen alten deutschen Lügen auf.
Ich nenne es die Fiskal-Lüge, die Reduzierung aller Ursachen auf eine unverantwortliche Haushaltspolitik.
Die zweite Lüge ist die Inflationslüge, wonach Deutschland aufgrund seiner historischen Erfahrungen mit der Inflation mehr als andere Staaten auf dem Prinzip der Preisstabilität beharrt. Diese Lüge wird momentan angeführt, um zu verhindern, dass die Europäische Zentralbank in großem Maße Anleihen aufkauft.
Angeblich würde das die Inflation ankurbeln.
Ob es in den jetzigen Zeiten tatsächlich zu einer Inflation käme, sei einmal dahingestellt.
Interessanter ist die Lüge an sich, denn die deutschen wirtschaftshistorischen Erfahrungen sind gar nicht einmal so fundamental anders als die anderer Länder.
In Deutschland blendet man gerne die dreißiger Jahre aus - nicht nur die mittleren und späteren, auch die früheren. War es wirklich die Inflation der frühen zwanziger Jahre, die, anstelle der Deflation der frühen dreißiger Jahre, Hitler an die Macht brachte? Teile des deutschen Bürgertums waren durch die Inflation traumatisierter als durch die Ereignisse danach.
Aber ist das wirklich eine Geschichtsinterpretation, die man unkritisch übernehmen sollte?
Der Anstieg der Arbeitslosigkeit und die Deflation der dreißiger Jahre verursachten Massenelend in Deutschland, sehr ähnlich dem in Großbritannien und den USA. Der Unterschied zwischen Deutschland und den USA in der heutigen Wahrnehmung dieser Ereignisse besteht in Deutschlands selektivem Gedächtnis.
Man hat die Deflation einfach verdrängt.
Full text
More by Wolfgang Münchau
Bra Böckers Världshistoria, Band 13, sid 156-157 anför härom:
Inrikespolitiskt lyckades man /i Tyskland/ stabilisera ekonomin genom att införa ett nytt penningsystem 1923-24. Inflationssedlarna växlades in till en kurs av en ny mark mot en biljon gamla. Inflationsprocessen hade verkat som en storstilad skuldsanering och därmed hade staten på nytt blivit solvent. Slutet av tjugotalet präglades i Tyskland av ekonomisk framgång och med den följde också en viss politisk stabilisering... 1928 bildades en ny majoritetsregering med socialdemokraten Herman Müller som kansler och den konservative Gustav Stresemann som utrikesminister...
I valet 1928 placerade sig /Hitlers parti/ NSDAP - Nationalsocialistiska Tyska Arbetareartiet / i raden av de många småpartierna och fick 2,6 procent av rösterna...
Världskrisen ledde till att regeringen sprack i mars 1930. Den avlöstes av en borgerlig minoritetsregering under ledning av det katolska centrumpartiets Heinrich Brüning....
Brüning, som var ekonom av facket, mötte som så många andra länders statsmän krisen med en deflationspolitik, och han gjorde det mer konsekvent och energiskt än de flesta. Enligt hans mening gällde det att anpassa hela ekonomin till de sjunkande priserna. Lönerna och helst också skatterna måste reduceras, och framförallt måste den offentliga budgeten balanseras för att man skulle undgå en inflation. Resultatet blev en kraftig nedskärning av köpkraften på hemmamarknaden, något som gjorde det onda värre. Många företag gick i konkurs. Den tunga industrin och byggnadsindustrin lamslogs nästan helt, och 1932 registrerades nästan 6 miljoner arbetslösa. Till dessa bör man troligen lägga ännu en miljon långtidslediga som helt hade glidit ur det sociala systemet.
Med sjunkande privata inkomster följde minskade offentliga skatteinkomster, och 1932 måste kommuner, städer och till och med en delstat gå i konkurs och ställa sig under riksadministration...
Då Brünings sparsamhetsiver till slut också riktades mot statsbidragen till godsägarna öster om Elbe, tröt /president/ Hindenburgs tålamod, och den 30 maj 1932 tillträdde en ny regering under ledning ytterst konservative tidigare centrumpolitikern Franz von Papen.
Hans regering hade praktiskt taget inget parlamentariskt stöd och förbluffade samtiden genom att majoriteten av ministrarna var adliga.
Socialdemokraterna fällde regeringen. Därefter utlystes nyval.
.
Eine Kolumne von Wolfgang Münchau, Der Spielgel 23/11 2011
Das Hauptproblem: Die Regierungen der Euro-Zone sitzen alten deutschen Lügen auf.
Ich nenne es die Fiskal-Lüge, die Reduzierung aller Ursachen auf eine unverantwortliche Haushaltspolitik.
Die zweite Lüge ist die Inflationslüge, wonach Deutschland aufgrund seiner historischen Erfahrungen mit der Inflation mehr als andere Staaten auf dem Prinzip der Preisstabilität beharrt. Diese Lüge wird momentan angeführt, um zu verhindern, dass die Europäische Zentralbank in großem Maße Anleihen aufkauft.
Angeblich würde das die Inflation ankurbeln.
Ob es in den jetzigen Zeiten tatsächlich zu einer Inflation käme, sei einmal dahingestellt.
Interessanter ist die Lüge an sich, denn die deutschen wirtschaftshistorischen Erfahrungen sind gar nicht einmal so fundamental anders als die anderer Länder.
In Deutschland blendet man gerne die dreißiger Jahre aus - nicht nur die mittleren und späteren, auch die früheren. War es wirklich die Inflation der frühen zwanziger Jahre, die, anstelle der Deflation der frühen dreißiger Jahre, Hitler an die Macht brachte? Teile des deutschen Bürgertums waren durch die Inflation traumatisierter als durch die Ereignisse danach.
Aber ist das wirklich eine Geschichtsinterpretation, die man unkritisch übernehmen sollte?
Der Anstieg der Arbeitslosigkeit und die Deflation der dreißiger Jahre verursachten Massenelend in Deutschland, sehr ähnlich dem in Großbritannien und den USA. Der Unterschied zwischen Deutschland und den USA in der heutigen Wahrnehmung dieser Ereignisse besteht in Deutschlands selektivem Gedächtnis.
Man hat die Deflation einfach verdrängt.
Full text
More by Wolfgang Münchau
Bra Böckers Världshistoria, Band 13, sid 156-157 anför härom:
Inrikespolitiskt lyckades man /i Tyskland/ stabilisera ekonomin genom att införa ett nytt penningsystem 1923-24. Inflationssedlarna växlades in till en kurs av en ny mark mot en biljon gamla. Inflationsprocessen hade verkat som en storstilad skuldsanering och därmed hade staten på nytt blivit solvent. Slutet av tjugotalet präglades i Tyskland av ekonomisk framgång och med den följde också en viss politisk stabilisering... 1928 bildades en ny majoritetsregering med socialdemokraten Herman Müller som kansler och den konservative Gustav Stresemann som utrikesminister...
I valet 1928 placerade sig /Hitlers parti/ NSDAP - Nationalsocialistiska Tyska Arbetareartiet / i raden av de många småpartierna och fick 2,6 procent av rösterna...
Världskrisen ledde till att regeringen sprack i mars 1930. Den avlöstes av en borgerlig minoritetsregering under ledning av det katolska centrumpartiets Heinrich Brüning....
Brüning, som var ekonom av facket, mötte som så många andra länders statsmän krisen med en deflationspolitik, och han gjorde det mer konsekvent och energiskt än de flesta. Enligt hans mening gällde det att anpassa hela ekonomin till de sjunkande priserna. Lönerna och helst också skatterna måste reduceras, och framförallt måste den offentliga budgeten balanseras för att man skulle undgå en inflation. Resultatet blev en kraftig nedskärning av köpkraften på hemmamarknaden, något som gjorde det onda värre. Många företag gick i konkurs. Den tunga industrin och byggnadsindustrin lamslogs nästan helt, och 1932 registrerades nästan 6 miljoner arbetslösa. Till dessa bör man troligen lägga ännu en miljon långtidslediga som helt hade glidit ur det sociala systemet.
Med sjunkande privata inkomster följde minskade offentliga skatteinkomster, och 1932 måste kommuner, städer och till och med en delstat gå i konkurs och ställa sig under riksadministration...
Då Brünings sparsamhetsiver till slut också riktades mot statsbidragen till godsägarna öster om Elbe, tröt /president/ Hindenburgs tålamod, och den 30 maj 1932 tillträdde en ny regering under ledning ytterst konservative tidigare centrumpolitikern Franz von Papen.
Hans regering hade praktiskt taget inget parlamentariskt stöd och förbluffade samtiden genom att majoriteten av ministrarna var adliga.
Socialdemokraterna fällde regeringen. Därefter utlystes nyval.
.
Kommentarer