Hur skall man tolka Svenska Dagbladets pinsamma tystnad om eurokrisen?
The Economist skrev häromdagen
- When Swedes voted in 2003 on whether or not to join the euro, most political and business leaders were strongly in favour.
- Today even the euro’s supporters are grateful to the 56% of voters who said no, enligt The Economist print Dec 3rd 2011.
Dock är det inte många som har gjort avbön eller än mindre visat några prov på tacksamhet, skrev jag och fortsatte
- Jag brukar klaga på att Svenska Dabladet, dess ledaravdelning alltså, tiger om eurokrisen i en pinsam och genant omfattning.
I dag lördag var detta extra uppenbart.
P J Anders Linder hade ett bloginlägg i anledning av samma artikel ur The Economist.
Det hade varit ett utmärkt tillfälle för P J Anders Linder att diskutera om Ja-sägarna från folkomröstningen nu är glada ångrare.
(P J var något slags kampanjgeneral genom att han då var informationschef på Svenskt Näringsliv). Goda kontakter som han har vore få mer skickade att kommentera påståendet i The Economist om att "today even the euro’s supporters are grateful to the 56% of voters who said no".
Men icke.
Vänder man blad till ledarsidan domineras den av jättelik artikel om turerna om var i Stockholm NobelNobelstiftelsen skall få nya lokaler för sitt museum.
Detta samtidigt som debatten om framtiden för euron och EU ställts på sin spets.
Valet påstås vara antingen utan folkens hörande i panik driva igenom införande av en Fiskal Union, som i sin tur kommer att kräva en Politisk Union - Europas Förenta Stater.
Eller Kollaps.
Hur skall man då tolka P J Anders Linders tystnad?
Om hans och hans ledarsidas tystnad främst är en frånvaro av hyllningar till EMU-projektet är det bra, men inte modigt.
Men är det egentligen något att vara tacksam över, att någon i dag inte hyllar EMU?
- When Swedes voted in 2003 on whether or not to join the euro, most political and business leaders were strongly in favour.
- Today even the euro’s supporters are grateful to the 56% of voters who said no, enligt The Economist print Dec 3rd 2011.
Dock är det inte många som har gjort avbön eller än mindre visat några prov på tacksamhet, skrev jag och fortsatte
- Jag brukar klaga på att Svenska Dabladet, dess ledaravdelning alltså, tiger om eurokrisen i en pinsam och genant omfattning.
I dag lördag var detta extra uppenbart.
P J Anders Linder hade ett bloginlägg i anledning av samma artikel ur The Economist.
Det hade varit ett utmärkt tillfälle för P J Anders Linder att diskutera om Ja-sägarna från folkomröstningen nu är glada ångrare.
(P J var något slags kampanjgeneral genom att han då var informationschef på Svenskt Näringsliv). Goda kontakter som han har vore få mer skickade att kommentera påståendet i The Economist om att "today even the euro’s supporters are grateful to the 56% of voters who said no".
Men icke.
Vänder man blad till ledarsidan domineras den av jättelik artikel om turerna om var i Stockholm NobelNobelstiftelsen skall få nya lokaler för sitt museum.
Detta samtidigt som debatten om framtiden för euron och EU ställts på sin spets.
Valet påstås vara antingen utan folkens hörande i panik driva igenom införande av en Fiskal Union, som i sin tur kommer att kräva en Politisk Union - Europas Förenta Stater.
Eller Kollaps.
Hur skall man då tolka P J Anders Linders tystnad?
Om hans och hans ledarsidas tystnad främst är en frånvaro av hyllningar till EMU-projektet är det bra, men inte modigt.
Men är det egentligen något att vara tacksam över, att någon i dag inte hyllar EMU?
Kommentarer