Valdemar Langlet. Med livet som insats gav svenskt skydd till Ungerns förföljda
Valdemar Langlet (1872–1960), en äldre, närsynt, högersinnad herre, var ingen sannolik antinazistisk action-hjälte. Han hade varit journalist och reseskildrare och var sedan många år lektor i nordiska språk vid Budapests universitet och oavlönad kulturattaché vid svenska legationen.
Langlet insåg strax att han behövde en formell titel för att göra nytta. Utan klartecken från Stockholm, men med ungerska myndigheters goda minne, började han kalla sig Svenska Röda Korsets representant i Budapest. Det var i denna egenskap han lät trycka, signera och stämpla ”skyddsbrev” som delades ut till förföljda, judar och kristna.
Skyddsbreven, som liknade pass, hade ingen formell vikt, de var strängt taget en bluff, skrev Langlet i sina minnen. Men de såg ståtliga ut, öppnade dörrar, förvirrade nazister och räddade många liv.
I början av sommaren, då nästan alla ungerska judar utanför Budapest utrotats, kom Raoul Wallenberg till staden och blev en nära allierad till Langlet, som häpnade över hans ”otroliga energi och entusiasm”.
I den klokaste av alla aforismer säger någon, jag tror det är Paul Valéry:
”Om oss själva vet vi bara det omständigheterna låtit oss veta”. Den som varit i krig får lära sig mycket om sig själv; den som tvingats välja mellan livhanken och sin heder lär sig ännu mer.
Nathan Shachar DN 8 maj 2024
Kommentarer