Guldet, euron och budgetunderskottet
Detta läggs ut den 16 oktober 2020
Guldet, euron och budgetunderskottet
- Most governments still deny that they can print money with impunity
as advocated by modern monetary theory
but what matters is that they are doing it.
Simon Kuper FT 4 June 2020
”Families across the country are tightening their belts and making tough decisions.
The federal government should do the same.”
President Obama, State Of The Union Address, 2010
I Kalle Ankas värld hade Farbror Joakim sina penningbingar med guldpengar. När han köpte något blev det mindre pengar kvar. Det är ett synsätt som många har svårt att frigöra sig ifrån. Detta har blivit särskilt aktuellt så här i coronatider. Har vi råd med alla dessa stödåtgärder, frågar sig många.
"Om man har en sedelpress går man inte i konkurs", skrev jag på min blogg den 4 november 2011. Privatpersoner, företag eller och kommuner har inga sedelpressar. Men om man är en stat – med en egen valuta – så har man har en sedelpress. Underskottet i statsfinanserna är då en rätt ointressant siffra.
Den svenska staten har via Riksbanken en, numera alltmer digital, sedelpress. Vi måste sluta med fiktionen att Riksbanken inte är en del av staten. Om staten har en skuld på 1.000 miljarder och dessa obligationer har köpts av Riksbanken tar dessa summor ut varandra.
Modern Monetary Theory MMT
En stor statsskuld? Niema problema, säger anhängarna av MMT. Enligt dem är det landets ekonomi som skall balansera, inte statsbudgeten. Det förstod Keynes (och Anne Wibbles pappa nobelpristagaren Bertil Ohlin) redan på 1930-talet.
Att det är så verkar vara märkligt svårt för dagens ekonomer att förstå.
Den bok som i år ånyo satte igång debatten om hur man skall bedriva stabiliseringspolitik var ”The Deficit Myth: Modern Monetary Theory and How to Build a Better Economy” av Stephanie Kelton.
Hon har varit chefsekonom för demokraterna i senatens Budget Committee. När hon flyttade till Washington såg hon fram emot att få se hur det såg ut i den korvfabrik /det finns två saker som ingen vill se hur de görs: korv och politik/ som fattar beslut om budgetar och utgifter. Hon visste inte riktigt vad hon väntade sig, men blev väldigt besviken. Ingen av senatorerna verkade inse att den federala budgeten inte fungerar som en hushållsbudget.
Särskilt besviken var hon på utskottets ordförande som såg den federala budgeten som om den vore en resultaträkning i hans skoaffär. Ett underskott i budgeten vore som om hans företag gick med förlust.
Hon berättar också om att Obamas rådgivare ville ha ett stimulanspaket på minst 1,3 trillion för att undvika en utdragen recession. Andra rådgivare ansåg, förmodligen med rätta, att ingenting som slutade på “trillion” skulle gå igenom i kongressen. ” In the end, Obama lost his nerv”, skrev hon. Det blev 787 miljoner i stimulanser – och en långvarig recession.
Den 23 maj 2009 fick president Obama på C-Span frågan på TV-kanalen C-Span "“At what point do we run out of money?” Presidenten svarade “Well, we are out of money now.”
Han kanske visste bättre. Som president måste han ta hänsyn till folkopinionen även när den felaktigt har kvar föreställningen om att en växande statsskuld utgör ett stort problem. Men vi som inte är presidenter bör söka sanningen och inte upprepa vad som för tillfället är politiskt korrekt.
Stephanie Kelton inser risken för inflation: ”Bara därför att det inte finns några finansiella begränsningar för den federal budgeten betyder inte att det inte finns verkliga gränser för vad regeringen kan göra. Varje ekonomi har sin egen ”speed limit”, bestämd av tillgången på reala produktionsresurser.”
Men hur skall vi bestämma om ekonomin går för fullt eller om det fortfarande finns ledig arbetskraft och driftiga företagare som extra pengar skulle kunna sätta fart på utan inflation frågade John H. Cochran vid Hoover Institution, Wall Street Journal 5 juni 2020.
Nej, det är inte lätt. Men detta gäller alla former av ekonomisk politik.
I stora världen skrev man så här om boken.
- A profound shift is now taking place in economics as a result, of the sort that happens only once in a generation. Budget constraints have gone missing. That presents both danger and opportunity, The Economist den 23 juli 2020.
Financial Times ekonomiske kommentator Martin Wolf : ”The only constraint /begränsning/ is excess demand and so inflation. It is right because there is no simple budget constraint. It is wrong, because it will prove impossible to manage an economy sensibly once politicians believe there is no budget constraint.
Det är en anmärkningsvärd formulering för att komma från en person som ingår i den liberala demokratins riddarvakt. Litar han inte på folket och deras valda politiker?
I den internationella debatten behandlas MMT som ett seriöst förslag.
Så icke i Sverige.
I Sverige tror många fortfarande att man sparar i ladorna när ekonomin går på lägre varv än nödvändigt eftersom det ger lägre statsskuld.
Henrik Mitelman, Dagens Industri 21/9 2020: ”Att den svenska staten har möjlighet att bedriva en så expansiv finanspolitik i detta läge är fantastiskt. För det ska vi tacka Anders Borg och Magdalena Andersson som har hållit hårt i slantarna under de goda åren.”
Aftonbladet 22/9 2020: ”Magdalena Andersson fick rätt. De stora satsningarna är möjliga för att vi har sparat i ladorna under de goda åren.”
Sparat i ladorna? Hm. Var exakt står dessa lador? Och vad innehåller dom? Jo, jag förstår att det är bildlikt menat. Men det är ändå vilseledande och fel.
Produktionen kan användas för konsumtion eller investeringar. Vi sparar för framtiden genom att investera. Något annat sätt finns inte.
Reflexmässigt avvisas förslag från SD inspirerade av Trumps checkar till folket.
Expressen: ”SD:s snabba cash är rena pajasförslaget - populistisk symbolpolitik när den är som sämst. Lätt att avfärda och himla med ögonen.”
Lisa Magnusson på DNs ledarsida hånar SDs förslag om 10.000 kr till alla:
Veganerna fikar med sojalatte, batikhäxorna investerar i henna, och vad gör feministerna med sina pengar? Det blir förstås menskonst för hela slanten.
Hans Wallmark (m) på Facebook: ”Att Sveriges skuldsättning och utgiftstryck ökar är på alla sätt inte bra. Borde stimulera till aktiva försök att dra ned på andra kostnader i statsbudgeten. En check till dagens befolkning vilken våra barn och ungdomar som morgondagens vuxna ska betala av.”
De som har varit med om att skapa dagens regelverk försvarar givetvis dagens regler.
Lars Jonung: ”Det finns en kunskap att sparsamheten, det vill säga det finanspolitiska ramverket som växte fram efter 90-talskrisen, har tjänat Sverige väl. Så man kan hoppas att den extremt expansiva finanspolitiken enbart är ett temporärt krisfenomen.”
Karolina Ekholm: ”Jag tycker att det är fördel att vi har det här utrymmet nu. Ramverket har tjänat oss väl.”
Torsten Persson oroar sig inte så värst mycket över för att Lindbeckkommissionens budgetpolitiska arv skulle vara hotat. Det har tjänat Sverige väl, sade han i en intervju i SvD.
Klas Eklund och Lars Calmfors i Omstartskommisionens rapport: ”Krisen visar hur viktigt det är att ha resurser och handlingsfrihet när det behövs. Om några år är det därför önskvärt att påbörja en konsolidering av de offentliga finanserna. Men det får inte ske genom en alltför tidig finanspolitisk åtstramning. En sådan kan hämma ekonomins återhämtning. För det andra bör en omprövning av överskottsmål och skuldankare ske. En tydlig plan för hur skuldkvoten ska minska bör tas fram. Detta förutsätter i sin tur ett tydligt formulerat saldomål för de offentliga finanserna.”
Magdalena Andersson i Finansplanen hösten 2020: ”En ansvarsfull finanspolitik har bidragit till att den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld är låg i historisk och internationell jämförelse, motsvarande cirka 35 procent av BNP 2019. De budgetpolitiska målen består av ett överskottsmål för den offentliga sektorn, ett skuldankare för offentlig sektor, ett utgiftstak för staten samt det så kallade kommunala balanskravet.”
Överskottsmålet är ett mål för den offentliga sektorns finansiella sparande. Det finansiella sparandet ska, i genomsnitt över en konjunkturcykel, uppgå till en tredjedels procent av BNP.
Bruttoskulden bedöms dock fortfarande bli låg i jämförelse med EU:s övriga medlemsstater. Skulden beräknas vara lägre i Sverige efter nedgången än vad den var för flertalet länder inom EU före konjunkturnedgången. Europeiska kommissionen beräknar att den genomsnittliga skuldkvoten i EU kommer att uppgå till cirka 95 procent av BNP 2020.
Men Anderssons hennes slutsats blir ändå att ”utgiftstakets nivåer bör höjas för 2021 och 2022 men inte för 2023”.
Mer förvånande är att även Johan Hakelius i Fokus 7/10 2020 anser att detta är ”den sortens teoretiska toktilltag som en viss sorts nationalekonom älskar att leka med på seminarieövningar”.
Varför skiljer sig då de svenska ekonomerna från sina kollegor ute i den stora världen?
För att svara på frågan måste vi återvända till guldpengarna. Den nu rådande uppfattningen om budgetunderskottens farlighet är nämligen en kvarleva från guldmyntfotens tid. Att låna i riksbanken var en dödssynd.
Ekonomer är inte oeniga, som det ofta påstås. De är eniga, men föremålen för enigheten växlar. Först var så gott som alla ekonomer överens om att det var bra med guldmyntfot, utom under världskrig. Keynes var ett undantag. “In truth, the gold standard is already a barbarous relic”, skrev han redan 1924 i boken Monetary Reform.
Sedan dess har vi fått många exempel på guldmyntfotens avigsidor.
Efter första världskriget ville regeringen i England återinföra pundets fasta kurs mot guldet. Men vilken kurs skulle man välja? Churchill hade då blivit finansminister och följde, tyvärr, rådgivarnas förslag om att återinföra den kurs som pundet hade haft före kriget, en kurs som först hade satts 1717. Han skall senare själv har beskrivit det som det värsta beslut han någonsin fattat. Kursen blev för hög och det resulterade i lågkonjunktur, arbetslöshet och strejker.
Det finns de som hävdar att den amerikanska centralbanken för att hjälpa England höll räntorna låga, något som bidrog till att aktiekurserna i USA steg ända fram till 1929.
Sedan kom den stora depressionen. Storbritannien lämnade guldstandarden den 19 september 1931 och Sverige den 27 september samma år. England och Sverige klarade sig bättre än Frankrike och mycket bättre än Tyskland, där det sedan gick riktigt dåligt. Resten är historia.
Englands beslut att lämna guldmyntfoten 1931 framkallades inte av skarpsinniga överväganden utan av att det rådde myteri inom den engelska flottan, Royal Navy, ett myteri framkallat av de lönesänkningar som regeringen beslutat om. Det fick Bank of England att ge upp försvaret av den fasta växelkursen. Nog känns det igen.
Efter andra världskriget var alla i Bretton Woods eniga om att införa en variant av guldmyntfoten, fasta men justerbara växelkurser. Dollarn var fortfarande knuten till guldet, även om än det bara var andra centralbanker som hade rätt att kräva inlösen i guld av sina dollarsedlar. USA hade handelsunderskott och fransmännen ville gärna hellre ha guld än dollar. Till slut orkade USA inte längre upprätthålla dollarns paritet mot guldet, vilket Richard Nixon meddelade i augusti 1971.
Två år senare var Bretton Woods-systemet upplöst och en valutaoro följde, som vi inte sett slutet på ännu. Världens stora valutor har sedan dess fått flyta utan att ekonomer och politiker inte riktigt har insett vilken frihet detta har skapat.
På senare tid var har ekonomerna varit eniga om att det bästa vore att som Nya Zealand ha rörlig växelkurs och en självständig riksbank med inflationsmål. Nu har det också misslyckats. Centralbankerna har inte, trots ihärdiga försök och nollränta, lyckats få upp inflationen till två procent.
Euron är ett försök till guldmyntfot i ett land.
Euroländerna har samma valuta och länderna har således ingen egen sedelpress. Europeiska centralbanken (ECB) sätter räntan, som är lika för alla och stabilitetspakten sätter regler för hur statsfinanserna skall skötas.
Länder som Grekland, Italien, Spanien och Irland har haft problem som nästan fått valutasamarbetet att haverera. Grekland ville i samband med detta lämna euron, men då kunde ECB se till att pengarna tog slut i bankomaterna och Grekland fick ta sina förlorade år och ovissa framtid.
England däremot kunde lämna EU eftersom landet har en egen valuta, liksom Sverige fortfarande har.
Många av dem som anser sig tillhöra eliten vill fortfarande att Sverige skall gå med i euron. För detta erfordras att våra regler är förenliga med stabilitetspaktens bestämmelser. Det är därför viktigt för eurons tillskyndare att dessa regler finns på plats om och när de skall försöka att i all hast få igenom ett beslut om införandet av euron.
Jag har formulerat något som jag har kallart "Englunds lag”. Den lyder så här: ”Har man sagt A, måste man säga B, och har man sagt B är det svårt att säga att A var fel.”
De som sagt A - att euron är bra - har tvingats säga B - att en sedelpress i Frankfurt och stabilitetspaktens regler är bra. Hellre än att säga att A var fel måste de nu avvisa tankarna bakom MMT.
Man kan förstå dem. De är inte ondskefulla, bara anpassliga. EU och euron kommer nog att segra och då är det bäst att vara med i det vinnande laget. De vill inte heller bli utstötta ur sin flock. Vi människor är ju flockdjur. Och så har de sitt förflutna att tänka på. Inte kul att erkänna att man har haft fel. Och brödfödan.
De är som folk är mest. I efterhand är det många som påstår sig ha tillhört motståndsrörelsen under kriget eller i Östeuropa före murens fall. Men regeln var samarbete.
Om man vill kan man dock ändra sig. Många höjde säkert på ögonbrynen när de läste vad mannen bakom uttrycket ”Den som är satt i skuld är icke fri” så här i efterhand har kommit fram till: ”Vi gjorde mycket fel, naturligtvis. Kanske borde vi ha sparat lite mindre.”
(Göran Persson om 90-talet: SvD 7 maj 2017)
Om man vill förstå är det inte svårt att inse att lärdomarna från guldets tid inte längre är tillämpliga i en värld med statliga sedelpressar. Det borde inte heller vara svårt att förstå att euron leder till att medlemsländerna hamnar i det läge som gällde under guldmyntfotens dagar.
Guldmyntfot i euroland kommer också att sluta i olycka.
Några länkar
”The Deficit Myth: Modern Monetary Theory and How to Build a Better Economy” av Stephanie Kelton
Om man har en sedelpress går man inte i konkurs
Rolf Englund blogg 4 november 2011
Räntan världen över är för låg och en större del av stimulanserna borde ske via finanspolitiken.
Rolf Englund blogg 5 december 2009
Ingen – inte heller stramhetens överstepräster i det Finanspolitiska rådet – tycker att det är fel att staten nu lånar massor av pengar för att möta coronakrisen. Men man gör olika bedömningar av vad det betyder för framtiden. Jonung Ekholm Persson.
Göran Ericsson SvD Näringsliv 19/9 2020
Nobody would call Biden an ideas person steeped in libraries, but his campaign is listening to people who are, such as the progressive economist Jared Bernstein, Elizabeth Warren and several Sanders advisers including Stephanie Kelton, mother of modern monetary theory.
Kommentarer