Spanien. DN ifrågasätter EU:s klokskap. Kan EU ha fel? Är det inte populism?

Dagens Nyheters huvudledare den 27 april 2012 belyser tidningens eu-intellektuella sammanbrott.

DN börjar med en spansk lägesbeskrivning:

- Banksektorn är i akut nöd. Huspriserna har fallit med en fjärdedel och botten är inte nådd. De spanska bankernas dåliga lån blir allt större. En allt saftigare nota kan hamna hos staten, där kassakistan skramlar tomt. Arbetslösheten närmar sig 25 procent, BNP krymper med 2 procent i år. Den halvårsgamla borgerliga regeringen har mjukat upp arbetsmarknaden och skurit i allt från löner till sjukvård. Ändå har den svårt att klara löftena till EU-kommissionen om hur snabbt budgetunderskottet ska kapas.

DN anger orsaken till dagens kris:

- Spaniens synd var inte slarvigt skötta offentliga finanser.

- Kratern i statsbudgeten uppstod när den internationella krisen 2008 spräckte den väldiga bygg- och fastighetsbubblan.

Vad skall man göra i en sådan situation?

I ett vanligt land, med egen valuta, är ekonomernas lösning självklar. Den bortfallande efterfrågan från fastighets- och byggsektorn skulle ersättas av ökad efterfrågan från andra sektorer, i första hand av ökad export och minskad import. Det skulle uppnås genom devalvering av valutan eller, vid rörligt växelkurs, en fallande sådan.

Men nu är Spanien inte ett vanligt land med egen valuta utan ett euroland, en monetär delstat.
Om inte växelkursen kan sänkas så måste lönerna sänkas.

DN kan inte klart uttala att euron tvingar fram en intern devalvering, eftersom en extern devalvering är omöjlig inom EMU och att euron således är problemet.

För att lönerna skall kunna sänkas måste arbetslösheten vara hög. Den höga arbetslösheten i Spanien och andra euroländer är inget olycksfall i arbetet utan själva medlet för att få till stånd den lönesänkning som krävs för att återställa Spaniens konkurrenskraft.

Kritiker hävdar, skriver DN, att svältkuren stryper ekonomin. Spanien riskerar att hamna i en ond cirkel av åtstramningar, ökande utgifter för arbetslöshet och lägre skatteintäkter.

- Populister till höger och vänster sprider myter om att behovet att spara är ett påhitt av EU. På vänsterkanten dräller det av nykeynesianer som påstår att alla problems lösning är mer stat och ökade offentliga utgifter, skriver DN.

DN använder således Keynes som ett skällsord. Snart påstår väl DN och andra EU-positiva att Hoover nog hade rätt om att man skulle ha sparat sig ur Depressionen på 1930-talet och att Brüning, vars åtstramning banade väg för Hitler, var på rätt spår.

Logiken är att eftersom euron är rätt måste andra lösningar vara fel.

DN argumenterar typ å ena sidan och å andra sidan. DN accepterer "nödvändiga stimulanser mot härdsmältan efter Lehman-kraschen" men hävdar på oklara grunder att manöverutrymmet är betydligt mindre i dag.

- Utan tvivel finns det skäl i en djup lågkonjunktur att stötta privatkonsumtion eller höja statsbidrag till kommuner.

- Men att hålla emot nedgången är en annan sak än verklig tillväxt.

Vad är tanken?

- ECB och andra centralbanker bör föra en expansiv penningpolitik med låga räntor.

Lägre räntor och slopad fastighetsskatt är tillåtna medel att öka köpkraften, men höjda barnbidrag tillhör det mest förbjudna. Politiskt är det lätt att förstå varför, men var finns den ekonomiska teorin bakom?

Sedan övergår DN till förslag som för tanken till "populister och nykeynesianer":

Takten i budgetsaneringen kan diskuteras och Tyskland borde lätta på svångremmen och öka importen.

Sedan kommer den verkliga, om än halvhjärtade, saltomortalen.

DN skriver att "I länder som Spanien kan målen efter noggrann avvägning behöva justeras."

Åtstramningen bör alltså vara x procent i stället för y procent.

DN ifrågasätter således EU:s klokskap. Kan EU ha fel? Är det inte populism att antyda något sådant?

Och "noggrann avvägning" är väl fine-tuning i kvadrat?

Det kan väl vara bra med lite mindre neskärningar och lite mindre lågkonjuktur, men det löser inte problemet.

Dagens Nyheters ledare visar att eurons Ja-sägare står handfallna och tomhänta inför dagens kris.


Bland "nykeynesianerna på vänsterkanten" finns Danne Nordling, tidigare SAF-ekonom och chefsekonom på Skattebetalarns förening.

Han skriver att vi har två problem: 1) Att förhindra att skuldkrisen utvecklar sig till en katastrofal depression istället för en oväntad recession. 2) Att få igång en expansion istället för den onödiga recession som redan inträffat.

- Det akuta intresset hos Europas länder borde dock vara att förhindra att ekonomin ganska omedelbart går överstyr och in i en finanskris med banknedläggningar, kreditstopp och exploderande arbetslöshet i kombination med våldsamma produktionsminskningar. Höjd pensionsålder och infrastruktursatsningar mm måste få vänta. Utan ekonomi i den form vi nu känner den är sådana reformer ointressanta. Det landar på slutsatsen att vi borde motverka en åtstramning till döds

Hans text finns här.


Det var ett mycket allvarligt misstag att förespråka en svensk anslutning till EMU.
Alla som var för EMU i folkomröstningen har förbrukat sitt förtroende och bör avgå

Rolf Englund 2012-04-13

http://englundmacro.blogspot.se/2012/04/alla-som-var-for-emu-i-folkomrostningen.html