Eurokrisen, fisksoppan och elitens olidliga dumhet och varför en extern devalvering är bättre än en intern
Martin Sandbu, the economics leader writer for the Financial Times, skrev (FT 2 april 2012) en ledare som argumenterade emot att Grekland och andra länder borde lämna euron.
Han borde veta vad han pratar om. Hans meriter är inte dåliga."Sandbu has a B.A. in Philosophy, Politics and Economics from Balliol College, University of Oxford, and an A.M. and Ph.D. in Political Economy and Government from Harvard University".
OK. Vad har han att säga?
Först proklarmerar han nejsidans seger i den intellekturella kampen om EMU:
The battle to save the euro is still being fought. But the intellectual battle for the merits of monetary union has been conceded without a shot being fired in its defence.
The euro’s real tragedy is that it has been disowned by its own kin.
Han fortsätter:
It is now a badge of pragmatism to argue that dissolving the monetary union is the best way forward. What do the euro’s defenders respond? That if the euro fails, Europe fails. That letting the euro disintegrate would do more harm than good.
This is both true and important. But to say that we must stick with the euro now that we have come this far, or else all hell will break loose, is to admit that it would be better not to have set out on this route to begin with. When the heirs to the founders of monetary union defend it as making lemonade from lemons, they elevate to intellectual dominance the view that the euro caused the crisis.
Nuförtiden verkar fisksoppeargumentet, att det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium, men svårt att ångra sig och försöka göra ett akvarium av fisksoppan, ha bytt ut till liknelsen att det är lätt att göra citronsaft av citroner, men svårt att göra citroner av citronsaft.
Ekonomerna gör framsteg, vill jag lova.
Sandbu accepterar inte att euron är orsak till krisen och skyller på bankerna:
True, Athens and Berlin were once charged the same rate. But consider who else investors were throwing money to at the time. If they could lend to American housebuyers with no income, or Icelandic banks with no experience, why should they not have lent to European sovereigns – with the euro or without?
Sandbu verkar dock vara inne på samma tanke som jag hade när jag skrev (2011-11-04)
Om man har en sedelpress går man inte i konkurs
Han skriver:
It is not that the euro has made no difference to the nature of the crisis or solutions to it. The combination of national debts with supranational money does make it hard for euro members to follow the UK’s strategy of monetisation as a way to nip bond market panics in the bud.
In this sense, the euro was clearly not designed for today’s challenges.
Sandbu tycker euroskeptikerna är vaga i sin argumentering för extern, snarare än intern devalvering:
Sceptics complain that crisis-struck countries cannot devalue. They are vague on why they prefer external devaluation to the internal kind that peripheral euro members are already engaged in.
Mina argument är i huvudsak två.
En extern devalvering går fort, kanske på några minuter efter det att växelkursen släpps fri.
En intern devalvering är extremt osolidarisk och orättvis, utöver att den tar flera år.
Den interna devalvering går ut på att genom hög arbetslöshet, kanske nivån 20-25 procent, tvinga fram en sänkning, en nominell sänkning, av lönerna, som arbetsgivarna försökte i Ådalen.
De 75-80 procent av befolkningen som fortfarande har arbete, och inga arbetslösa barn, har det bra. Det får till och med kanske stigande reallöner när prisnivån i landet pressas ner.
Hela bördan läggs på de 20-25 procenten av befolkningen som är arbetslös.
Det är väl inte rättvist?
Nej, det är inte rättvist och det kastar in samhällena i konflikter som hotar att utlösa konvulsioner som drabbar de styrandes demokratiska legitimitet.
Det är inte bra, som Carl Bildt skulle säga, om han inte vore eurofanatiker.
Tidigare inlägg om Eurokrisen, fisksoppan och elitens olidliga dumhet, kan läsas här
Det här inlägget blev bra, tycker jag. Några av mina andra i eget tycke bra artiklar kan läsas här.
Han borde veta vad han pratar om. Hans meriter är inte dåliga."Sandbu has a B.A. in Philosophy, Politics and Economics from Balliol College, University of Oxford, and an A.M. and Ph.D. in Political Economy and Government from Harvard University".
OK. Vad har han att säga?
Först proklarmerar han nejsidans seger i den intellekturella kampen om EMU:
The battle to save the euro is still being fought. But the intellectual battle for the merits of monetary union has been conceded without a shot being fired in its defence.
The euro’s real tragedy is that it has been disowned by its own kin.
Han fortsätter:
It is now a badge of pragmatism to argue that dissolving the monetary union is the best way forward. What do the euro’s defenders respond? That if the euro fails, Europe fails. That letting the euro disintegrate would do more harm than good.
This is both true and important. But to say that we must stick with the euro now that we have come this far, or else all hell will break loose, is to admit that it would be better not to have set out on this route to begin with. When the heirs to the founders of monetary union defend it as making lemonade from lemons, they elevate to intellectual dominance the view that the euro caused the crisis.
Nuförtiden verkar fisksoppeargumentet, att det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium, men svårt att ångra sig och försöka göra ett akvarium av fisksoppan, ha bytt ut till liknelsen att det är lätt att göra citronsaft av citroner, men svårt att göra citroner av citronsaft.
Ekonomerna gör framsteg, vill jag lova.
Sandbu accepterar inte att euron är orsak till krisen och skyller på bankerna:
True, Athens and Berlin were once charged the same rate. But consider who else investors were throwing money to at the time. If they could lend to American housebuyers with no income, or Icelandic banks with no experience, why should they not have lent to European sovereigns – with the euro or without?
Sandbu verkar dock vara inne på samma tanke som jag hade när jag skrev (2011-11-04)
Om man har en sedelpress går man inte i konkurs
Han skriver:
It is not that the euro has made no difference to the nature of the crisis or solutions to it. The combination of national debts with supranational money does make it hard for euro members to follow the UK’s strategy of monetisation as a way to nip bond market panics in the bud.
In this sense, the euro was clearly not designed for today’s challenges.
Sandbu tycker euroskeptikerna är vaga i sin argumentering för extern, snarare än intern devalvering:
Sceptics complain that crisis-struck countries cannot devalue. They are vague on why they prefer external devaluation to the internal kind that peripheral euro members are already engaged in.
Mina argument är i huvudsak två.
En extern devalvering går fort, kanske på några minuter efter det att växelkursen släpps fri.
En intern devalvering är extremt osolidarisk och orättvis, utöver att den tar flera år.
Den interna devalvering går ut på att genom hög arbetslöshet, kanske nivån 20-25 procent, tvinga fram en sänkning, en nominell sänkning, av lönerna, som arbetsgivarna försökte i Ådalen.
De 75-80 procent av befolkningen som fortfarande har arbete, och inga arbetslösa barn, har det bra. Det får till och med kanske stigande reallöner när prisnivån i landet pressas ner.
Hela bördan läggs på de 20-25 procenten av befolkningen som är arbetslös.
Det är väl inte rättvist?
Nej, det är inte rättvist och det kastar in samhällena i konflikter som hotar att utlösa konvulsioner som drabbar de styrandes demokratiska legitimitet.
Det är inte bra, som Carl Bildt skulle säga, om han inte vore eurofanatiker.
Tidigare inlägg om Eurokrisen, fisksoppan och elitens olidliga dumhet, kan läsas här
Det här inlägget blev bra, tycker jag. Några av mina andra i eget tycke bra artiklar kan läsas här.
Kommentarer