Vi har vår motsvarighet till ”jag körde kanonbåt”. En fras som yttras med samma högtravande märkvärdighet som någon amerikansk presidents uniformsminnen, Kielos
”Jag var med och sanerade statens finanser”, heter det på svenska. Vår politiska kulturs motsvarighet till att vara testad i strid. Och lika obligatorisk som någon patrullbåt.
Det skrev Katrine Kielos i en ledarkrönika (vad det nu är? Är det en ledare, vad det nu är i bloggosfärens tidevarv?) den 8 april 2012
- Göran Persson berättar hur han som nybliven finansminister åkte utomlands för att låna pengar. ”27-åriga finansvalpar i London, på Wall Street och i Paris” som skrattade åt Sverige. Den som är satt i skuld är inte fri och den socialdemokratiska regeringen begick heroisk sanering. Underskott vändes till överskott. Persson triumferade.
- Detta har blivit svensk politiks motsvarighet till Winstons Churchills ”aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket”.
Fast det handlade om att sänka statsobligationsräntan – inte tyska Heinkel 111:or.
- Anders Borg kan föreläsa om saneringspolitiken trots att han själv inte kom mycket närmre den än att han var sakkunnig åt Carl Bildt vars regering förde landet till 500 procents ränta.
- Mona Sahlin försökte hösten 2008 skylla sin ovilja att ha med vänsterpartiet i ett rödgrönt samarbete på deras inställning till budgettaket. Detta skedde olyckligtvis samtidigt som regering efter regering lade stora stimulanspaket för att rädda den krisande världsekonomin. Just då lät de flesta nationalekonomer som Lars Ohly.
- Vad som sker just nu i Europa är något helt annat än vad Sverige genomförde på 1990-talet. Att skära ner i en liten ekonomi när resten av världen går bra (och dessutom bli belönad med lägre och lägre ränta) är en sak. Att alla länder ska skära ner samtidigt för att ett antal högerpolitiker tycker att det är ideologiskt viktigt att löntagarna betalar för en kris orsakad av finanssektorn – det är något helt annat.
I Sverige vågar dock nästan ingen säga det av rädsla för att stöta sig med våra modiga män och kvinnor på finansdepartementet. Vi är helt irrationella i den här frågan.
Så långt den duktiga Katrine Kielos.
Den hemska sanningen om John Hassler, Göran Persson och kronkursförsvaret skrev jag om på denna blog för någon månad sedan.
Göran Persson öppnade byråladan och tog fram de sparplaner som de duktiga tjänstemännen på finansdepartementet hade gjort åt finansminister Wibble och fortsatte med nedskärningarna.
För detta har Göran Persson blivit hyllad som en hjälte för att ha räddat Sverige ur krisen.
Inte minst hyllad är han i borgerliga kretsar som därmed kan säga att den väg de hade anvisat ur krisen, besparingar och nedskärningar, i alla fall hade varit den rätta.
Sanningen, den hemska sanningen, är att Göran Perssons nedskärningar förlängde krisen och var totalt missriktad och bara kan förklaras av att det är svårt att säga att A var fel när man redan har sagt både B och C.
Läs mer här
Det skrev Katrine Kielos i en ledarkrönika (vad det nu är? Är det en ledare, vad det nu är i bloggosfärens tidevarv?) den 8 april 2012
- Göran Persson berättar hur han som nybliven finansminister åkte utomlands för att låna pengar. ”27-åriga finansvalpar i London, på Wall Street och i Paris” som skrattade åt Sverige. Den som är satt i skuld är inte fri och den socialdemokratiska regeringen begick heroisk sanering. Underskott vändes till överskott. Persson triumferade.
- Detta har blivit svensk politiks motsvarighet till Winstons Churchills ”aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket”.
Fast det handlade om att sänka statsobligationsräntan – inte tyska Heinkel 111:or.
- Anders Borg kan föreläsa om saneringspolitiken trots att han själv inte kom mycket närmre den än att han var sakkunnig åt Carl Bildt vars regering förde landet till 500 procents ränta.
- Mona Sahlin försökte hösten 2008 skylla sin ovilja att ha med vänsterpartiet i ett rödgrönt samarbete på deras inställning till budgettaket. Detta skedde olyckligtvis samtidigt som regering efter regering lade stora stimulanspaket för att rädda den krisande världsekonomin. Just då lät de flesta nationalekonomer som Lars Ohly.
- Vad som sker just nu i Europa är något helt annat än vad Sverige genomförde på 1990-talet. Att skära ner i en liten ekonomi när resten av världen går bra (och dessutom bli belönad med lägre och lägre ränta) är en sak. Att alla länder ska skära ner samtidigt för att ett antal högerpolitiker tycker att det är ideologiskt viktigt att löntagarna betalar för en kris orsakad av finanssektorn – det är något helt annat.
I Sverige vågar dock nästan ingen säga det av rädsla för att stöta sig med våra modiga män och kvinnor på finansdepartementet. Vi är helt irrationella i den här frågan.
Så långt den duktiga Katrine Kielos.
Den hemska sanningen om John Hassler, Göran Persson och kronkursförsvaret skrev jag om på denna blog för någon månad sedan.
Göran Persson öppnade byråladan och tog fram de sparplaner som de duktiga tjänstemännen på finansdepartementet hade gjort åt finansminister Wibble och fortsatte med nedskärningarna.
För detta har Göran Persson blivit hyllad som en hjälte för att ha räddat Sverige ur krisen.
Inte minst hyllad är han i borgerliga kretsar som därmed kan säga att den väg de hade anvisat ur krisen, besparingar och nedskärningar, i alla fall hade varit den rätta.
Sanningen, den hemska sanningen, är att Göran Perssons nedskärningar förlängde krisen och var totalt missriktad och bara kan förklaras av att det är svårt att säga att A var fel när man redan har sagt både B och C.
Läs mer här
Kommentarer