Sydsvenskan vrider sig som en mask på EMU-kroken
I en ledare häromdagen började Sydsvenskan med sedvanlig uppslutning till allt vad EU gör:
- Tyskland och Frankrike väntas lansera en plan för en europeisk valutafond. Det enda konstiga med förslaget är att det inte kommit tidigare.
- Att en sådan institution behövs är uppenbart med tanke på hur eurosamarbetet ser ut idag. Euroländernas kombination av gemensam penningpolitik och nationell finanspolitik var tänkt att harmoniera med hjälp av stabilitetspaktens regler. Men respekten för reglerna visade sig snart brista
Men sedan kommer ledarskribenten på att det visserligen är bra med samarbete, men att det inte får gå för långt:
- Gemensam finanspolitik inom eurozonen kräver att hela EU går i riktning mot att bli en federation, vilket inte är någon önskvärd, om ens farbar, väg. Skillnaderna mellan EU-länderna är för påtagliga för att de skall kunna styras enligt en politisk agenda.
Nej till gemensam finanspolitik och federation, men ja till en europeisk valutafond blir tidningens slutsats.
- En europeisk valutafond borde kunna hålla EU och euron på det rätta ekonomiska spåret, skriver Sydsvenskan hoppfullt.
I själva verket undviker Sysvenskan att inse att här faktiskt finns en motsättning som inte går att lösa med en kompromiss.
Här en länk till tidigare inlägg där med Otmar Issing, Paul Krugman och Nils Lundgren.
Sydsvenskans ledare är intressant i den meningen att den visar en begynnande insikt bland Ja-sägarna om att här faktiskt finns ett problem.
Det jobbigt att svänga. Har man sagt A, måste man säga B. Och har man sagt B är det svårt att säga att A var fel. Jag har kallat detta för Englunds lag.
Den meste Ja-sägaren, P J Anders Linder på SvD, tiger dock fortfarande.
Kanske har han svårt att säga att det han tidigare sagt var fel, även om han nog nu anar att så är fallet.
- Tyskland och Frankrike väntas lansera en plan för en europeisk valutafond. Det enda konstiga med förslaget är att det inte kommit tidigare.
- Att en sådan institution behövs är uppenbart med tanke på hur eurosamarbetet ser ut idag. Euroländernas kombination av gemensam penningpolitik och nationell finanspolitik var tänkt att harmoniera med hjälp av stabilitetspaktens regler. Men respekten för reglerna visade sig snart brista
Men sedan kommer ledarskribenten på att det visserligen är bra med samarbete, men att det inte får gå för långt:
- Gemensam finanspolitik inom eurozonen kräver att hela EU går i riktning mot att bli en federation, vilket inte är någon önskvärd, om ens farbar, väg. Skillnaderna mellan EU-länderna är för påtagliga för att de skall kunna styras enligt en politisk agenda.
Nej till gemensam finanspolitik och federation, men ja till en europeisk valutafond blir tidningens slutsats.
- En europeisk valutafond borde kunna hålla EU och euron på det rätta ekonomiska spåret, skriver Sydsvenskan hoppfullt.
I själva verket undviker Sysvenskan att inse att här faktiskt finns en motsättning som inte går att lösa med en kompromiss.
Här en länk till tidigare inlägg där med Otmar Issing, Paul Krugman och Nils Lundgren.
Sydsvenskans ledare är intressant i den meningen att den visar en begynnande insikt bland Ja-sägarna om att här faktiskt finns ett problem.
Det jobbigt att svänga. Har man sagt A, måste man säga B. Och har man sagt B är det svårt att säga att A var fel. Jag har kallat detta för Englunds lag.
Den meste Ja-sägaren, P J Anders Linder på SvD, tiger dock fortfarande.
Kanske har han svårt att säga att det han tidigare sagt var fel, även om han nog nu anar att så är fallet.
Kommentarer