Leta i den här bloggen

2011-06-14

Janerik Larsson har skrivit en bok som till stor del handlar om löntagarfondskampen. Jag erkänner utan omsvep att jag är sur över att inte vara nämnd med namn i den skriften.

Den stora vågbrytaren i tidens ström var LO:s förslag om löntagarfonder som lanserades på allvar vid 1970-talets slut. Det skrev Widar Andersson i SvD 12 juni 2011.

Meidners förslag kom nu inte vid 1970-talets slut utan "Den 27 augusti 1975 slog nyheten ned som en bomb i den svenska debatten" "Revolution i Sverige" stod det på DN:s löpsedlar. Boken "Löntagarfonder" hade kommit ut. Det berättade Anna Hedborg, medförfattare tillsammans med Meidner, men det framgår inte av hennes artikel, i Fokus 22/12 2005.

- Hur man än vrider och vänder på saken så var fondernas andemening att kraftigt begränsa utrymmet för privatägda företag, skriver Widar Andersson, som uppenbarligen ännu inte har tagit till sig hur långtgående Meidners förslag var.

- Janerik Larsson skildrar öppet den bristande stridsviljan bland storbolagsdirektörer i Svenska Arbetsgivareföreningen.

-I ett dråpligt avsnitt i boken berättas till exempel om hur Hans Werthén från Electrolux inledde förhandlingar med Kjell-Olof Feldt om ett införande av löntagarfonder förutsatt att fonderna kombinerades med stora investeringsbidrag för nya vitvaror i alla dåligt utrustade sommarstugor!

Erland Waldenström, Nationalekonomiska Föreningen 1975-11-20
Till slut vill jag, eftersom jag hittills mest uppehållit mig vid vad jag bedömer som svagheter i Meidners förslag, gärna framhålla att det enligt min mening finns mycket i Meidners välskrivna och brett upplagda framställning, som jag tror att varje läsare oberoende av sina värdepremisser finner tankeväckande och kan instämma i. Jag tycker att vi kan vara Rudolf Meidner tacksamma för att han på ett så effektivt och provocerande sätt har satt fart på denna debatt i Sverige.

Rolf Englund, Nationalekonomiska Föreningen 1975-11-20
Rudolf Meidner har inte specificerat sin form av socialism - om det skall bli den jugoslaviska arbetarrådsvarianten, vilket han i och för sig rätt bestämt avstyrker, eller den mera sovjetiska modellen.
Det är också en lustig iakttagelse att i Sverige en så blid och begåvad person som Meidner framstår som revolutionens hopp medan vi på andra sidan har representanter för storindustrin, som hälsar Meidners förslag om införande av socialism med glädje därför att det sätter fart på debatten.

Läs mer här

- Efter långa och hårda interna duster och genom avgörande insatser av personer som Curt Nicolin, Sture Eskilsson, Olof Ljunggren, Ulf Laurin och (inte minst) Janerik Larsson så kom näringslivet fram till att avbryta allt förhandlande om löntagarfonder.

- Det märkliga var att näringslivet deltog med två representanter i utredningen om löntagarfonderna, som hade tvingats fram av folkpartiet i Haga-förhandlingarna, skrev Danne Nordling på sin blog i dag 14 juni 2011.

Det är nog i dag inte så många som minns, eller vill minnas, folkpartiets vänstersvängar i fondfrågan på 1970-talet. Så sent som i valrörelsen 1976 drev folkpartiet linjen om fonder med individuell anknytning, en vederstygglig tanke.

Rolf Englund på Dagens Nyheters ledarsida 1976-08-06:
Ingress: Ett villkor för att folkpartiet skall kunna godta ett system med löntagarfonder är att fonderna har någon form av individuell anknytning /RE: till skillnad från individuella andelar anknytning kunde vara bidrag till semesterresan till Svarta Havet/, sade folkpartiledaren Per Ahlmark i en intervju i onsdagens DN. Civilekonom Rolf Englund diskuterar här fp:s inställning till löntagarfonderna med utgångspunkt i ett tidigare anförande av Ola Ullsten, vice ordförande i partiets riksdagsgrupp.

Läs mer här

Larsson citerar SAF:s ordförande Curt Nicolin som enligt protokollet från styrelsen  19 januari 1978 sade:
"Arbetsgivarsidan bör över huvud taget inte ha ett alternativ i fondfrågan. Att nu börja planera för ett sådant skulle sannolikt vara ett steg i riktning mot ett misslyckande."

Sture Eskilsson har haft vänligheten skriva detta:

- I efterhand kan striden om löntagarfonderna te sig som ett tydligt upplinjerat slagfält - på ena sidan arbetarrörelsen, på den andra näringslivet och de borgerliga partierna. Så enkel var verkligheten inte på den tiden det begav sig.

- Inom såväl näringslivet som de borgerliga partierna var meningarna delade om den rätta taktiken och strategin. Många var oroliga för den konfrontationsstänming som en ovillkorligt nej till löntagarfonder skulle skapa. I stället sökte man efter någon typ av kompromiss som skulle kunna blidka arbetarrörelsen.

- Bland dem som från första början hävdade ett otvetydigt nej till varje form av löntagarfonder var Rolf Englund. På det sätt som är kännetecknande för hans personlighet valde han tydligast möjliga ställningstagande även när det var obekvämt i förhållande till det allmänna debattklimatet och tunga aktörer.

Det finns således anledning att hålla med Danne när han skriver:

- Vi som var emot fonderna av princip och så småningom lyckades få skutan att vända fören mot socialismen kan känna oss stolta över att vi hade rätt från början.

- Andra tog över kampen på slutet och historieskrivningen om hela motståndskampen återstår att utarbeta.

Vad jag kan se har Janerik Larsson även lyckats att undvika att nämna Danne Nordlings viktiga insatser för att få näringslivet att säga nej till Meidner-fonderna.

Inga kommentarer: