Carl Bildt och Marcus Wallenberg ojar sig över den svaga svenska kronan
De är inte ensamma. Flera andra företrädare för bankerna gör sammaledes.
Det är inte konstigt med tanke på att bankerna under många har tjänat stora pengar på den enkla affärsidén att låna pengar i utlandet på typ 30 dagar för att sedan låna ut det på typ 30 år till bostadsköpare.
När kronan sjunker, eller om det är dollarn som stiger, så blir bankernas lån i utlandet dyrare att betala tillbaka.
Carl Bildt har ju också ett förflutet som försvarare av växelkursen. Det blev dyrt för många svenskar men bankerna fick tid på sig att lösa in så mycket av sina utlandslån att de inte gick i konkurs.
"Strax före klockan 14.00 växlades Luxonens jumbolån. Sedan stängde Riksbanken"
Tomas Fischer, Fokus, 5 september 2008
Det var också detta intervenerande, att man stödköpte kronor, som enligt Hans Tson Söderström och Nils Lundgren blev det kronförsvaret som kostade skattebetalarna mest, frånsett de svårberäknade följderna för hela samhällsekonomin.
I den läsvärda boken Ekonomisk Politik. En vänbok till Assar Lindbeck (SNS Förlag 1995) bidrar de båda ekonomerna med ett intressant kapitel kallat Kronförsvaret hösten 1992- var det värt sitt pris?
Om kostnaderna skriver de:
Kostnaderna utgörs av valutaförluster och produktionsbortfall. Båda är svåra att kvantifiera av både begreppsmässiga och datamässiga skäl. Den svenska staten försämrade via riksbanken och riksgälden sin nettoställning i utländsk valuta med omkring 250 miljarder kronor under hösten 1992.
I sin slutsats skriver de:
Den absoluta lejonparten av de totala kostnaderna för Riksbanken åsamkades under den sista veckan före kronans fall, när Riksbanken frångick sin tidigare strategi att försvara kronan genom räntehöjningar för att i stället övergå till direkta interventioner på valutamarknaden.
Sedan kommer en anmärkningsvärd mening:
Detta strategibyte gav privata aktörer som litat på Riksbankens utfästelser om fast kronkurs möjlighet att gå ur sina valutalån, men öppnade samtidigt möjlighet för utländska och inhemska spekulanter att ta position mot kronan.
En kanske önskvärd omfördelning av oundvikliga växelkursförluster inom Sverige kunde genomföras endast till priset av ytterligare förluster för Riksbanken vilka motsvarades av privata spekulationsvinster i Sverige och omvärlden.
Utdrag ur kapitlet:Hur mycket kostade kronförsvaret 1992? i Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150 av Torsten Sverenius sid 275 ff.
Det är inte konstigt med tanke på att bankerna under många har tjänat stora pengar på den enkla affärsidén att låna pengar i utlandet på typ 30 dagar för att sedan låna ut det på typ 30 år till bostadsköpare.
När kronan sjunker, eller om det är dollarn som stiger, så blir bankernas lån i utlandet dyrare att betala tillbaka.
Carl Bildt har ju också ett förflutet som försvarare av växelkursen. Det blev dyrt för många svenskar men bankerna fick tid på sig att lösa in så mycket av sina utlandslån att de inte gick i konkurs.
"Strax före klockan 14.00 växlades Luxonens jumbolån. Sedan stängde Riksbanken"
Tomas Fischer, Fokus, 5 september 2008
Det var också detta intervenerande, att man stödköpte kronor, som enligt Hans Tson Söderström och Nils Lundgren blev det kronförsvaret som kostade skattebetalarna mest, frånsett de svårberäknade följderna för hela samhällsekonomin.
I den läsvärda boken Ekonomisk Politik. En vänbok till Assar Lindbeck (SNS Förlag 1995) bidrar de båda ekonomerna med ett intressant kapitel kallat Kronförsvaret hösten 1992- var det värt sitt pris?
Om kostnaderna skriver de:
Kostnaderna utgörs av valutaförluster och produktionsbortfall. Båda är svåra att kvantifiera av både begreppsmässiga och datamässiga skäl. Den svenska staten försämrade via riksbanken och riksgälden sin nettoställning i utländsk valuta med omkring 250 miljarder kronor under hösten 1992.
I sin slutsats skriver de:
Den absoluta lejonparten av de totala kostnaderna för Riksbanken åsamkades under den sista veckan före kronans fall, när Riksbanken frångick sin tidigare strategi att försvara kronan genom räntehöjningar för att i stället övergå till direkta interventioner på valutamarknaden.
Sedan kommer en anmärkningsvärd mening:
Detta strategibyte gav privata aktörer som litat på Riksbankens utfästelser om fast kronkurs möjlighet att gå ur sina valutalån, men öppnade samtidigt möjlighet för utländska och inhemska spekulanter att ta position mot kronan.
En kanske önskvärd omfördelning av oundvikliga växelkursförluster inom Sverige kunde genomföras endast till priset av ytterligare förluster för Riksbanken vilka motsvarades av privata spekulationsvinster i Sverige och omvärlden.
Utdrag ur kapitlet:Hur mycket kostade kronförsvaret 1992? i Vad hände med Sveriges ekonomi? SOU 1999:150 av Torsten Sverenius sid 275 ff.
Kommentarer