Englund

I internationella media finns nu mer eller mindre beundrande beskrivningar av den svenska modellen. Carl Bildt noterade häromdagen på sin wordpress-blog att hanteringen av finanskrisen omfattades av denna beundran. - För oss som var mitt uppe i turbulensen då såg allt inte så enkelt ut - men att det nu internationellt ses som en stor framgång finns ju anledning att notera, noterade Carl Bildt förtjust. Men, Carl Bildt var ju inte den som löste krisen, utan han var den som framkallade krisen. Det är stor skillnad. Då, som nu, var dollarkursen svag och det var när dollarn sjunkit från 9:40 till 5:30 som Carl Bildt m fl till varje pris ville försvara kronkursen. Det var kronkursen som skulle försvaras, inte kronan. Kronan skulle tvärtom uppges och ersättas med euron, det var Bildts strategi, vilka offer det än skulle medföra för folket. I sitt veckobrev v1/2002 skrev Carl Bildt: Jag var statsminister under dessa år och fast övertygad om fördelarna med en hårdvalutapolitik. Det hade delvis

- Vänstern har fallit ihop intellektuellt och moraliskt, skriver Danne Nordling i anledning av att tidskriften Axess nr 3/2008 behandlar vad som hände för 40 år sedan. - Fortfarande finns det människor som kallar sig socialister, men ingenstans i världen finns det någon seriös politisk rörelse som tror att man kan förbättra samhället genom att förstatliga ekonomin, heter det i en av artiklarna. Många 68-or försöker skratta bort sina felsteg. Alla har väl varit unga och radikala, ha, ha, ha. I Kambodja skrattar man inte åt sådana skämt. Inte heller i Kina, där man upplevt Kulturrevolutionen. Inte heller i Östeuropa. Men i TV-soffan skrattas det lite generat och programledaren ler förstående. För att förnya debatten om vad som hände 1968 och några år därefter borde vi seriöst ställa frågan: Vad hade hänt om dom hade fått igenom sina förslag? Många inom det socialdemokratiska partiet verkar hata Göran Persson. Den urgamla formuleringen i det socialdemokratiska partiprogramm

IMF har berömt den svenska riksbanken i sin rapport om bostadspriserna och penningpolitiken. "The Changing Housing Cycle and the Implications for Monetary Policy, chapter 3, IMF World Economic Outlook, April 2008" Wolfgang Münchau har i Financial Times (April 6 2008) uppmärksammat att IMF nu, sent omsider kan man tycka, inte längre skall ignorera vad som händer med bostadspriserna när de bestämmer räntepolitiken. De flesta tycks nu vara överens om att den nuvarande finanskrisen i världen beror på att alltför många belånat sina bostäder alltför högt i förhoppning om att de stigande bostadspriserna skall fortsätta att stiga för evigt. Men "If something cannot go on for ever it will stop" Problemet, anser Münchau är att bostadspriserna inte ingår i centralbankernas ekonomiska modeller. IMF antyder att centralbankerna kan tolka sina mandat lite bredare än det var tänkt, eller ljuga, som Münchau brutalt uttrycker det. Det är detta som Riksbanken har gjort och som den nu