Ingen fara säger Bank of Spain
EU:s test av bankerna utföll väl, vilket var avsikten.
Endast sju av 91 undersökta banker hade problem.
Fem av de sju var spanska sparbanker.
Den spanska centralbanken meddelade genast att åtgärder hade vidtagits för att förse bankerna med likviditet för att övertyga bankernas insättare och långivare att det inte fanns någon anledning att ta ut sina pengar ur dessa banker och starta en "run".
Väldigt få banker har gått omkull därför att styrelse och revisorer har kommit fram till att värdet av bankens fordringar har sjunkit.
Nästan alla banker som har gått omkull har gjort det därför att insättarna har köat utanför banken för att få ut sina pengar (senast Northern Rock) eller därför att bankens andra långivare (andra banker i huvudsak) har vägar att rulla lånen vid förfallodagen.
Nuvarande riksbankschefen Stenfan Ingves och Göran Lind har i en artikel i Ekonomisk Debatt nr 1/1998 berättat om vad som hände sommaren 1992:
"Enligt vår uppfattning stod det finansiella systemet i Sverige inför en kollaps den 24 september 1992."
- Utländska långivare till svenska banker reducerade eller drog bort sina "credit lines". Detta innebar dels att bankerna berövades nödvändig likviditet i utländsk valuta, dels att kronans ställning försvagades genom ett kontinuerligt valutautflöde.
Bankerna måste kompensera sig för förlusten av valuta genom att säga upp sina kundkrediter valuta eller genom att styra över dem till kronkrediter. Detta ledde till ytterligare kreditförluster genom att kunderna omedelbart måste täcka kursförlusten, något som de ofta saknade resurser att göra.
Bankernas brist på likviditet och deras sjunkande kapitaltäckning ökade risken för en drastisk kreditåtstramning, en s k "credit crunch", vilken skulle få svåra makroekonomiska effekter i en redan mycket svag konjunkturell situation.
Från september 1992 beslöt Finansdepartementet att behandla situationen som en systemkris.
Läs mer här
Endast sju av 91 undersökta banker hade problem.
Fem av de sju var spanska sparbanker.
Den spanska centralbanken meddelade genast att åtgärder hade vidtagits för att förse bankerna med likviditet för att övertyga bankernas insättare och långivare att det inte fanns någon anledning att ta ut sina pengar ur dessa banker och starta en "run".
Väldigt få banker har gått omkull därför att styrelse och revisorer har kommit fram till att värdet av bankens fordringar har sjunkit.
Nästan alla banker som har gått omkull har gjort det därför att insättarna har köat utanför banken för att få ut sina pengar (senast Northern Rock) eller därför att bankens andra långivare (andra banker i huvudsak) har vägar att rulla lånen vid förfallodagen.
Nuvarande riksbankschefen Stenfan Ingves och Göran Lind har i en artikel i Ekonomisk Debatt nr 1/1998 berättat om vad som hände sommaren 1992:
"Enligt vår uppfattning stod det finansiella systemet i Sverige inför en kollaps den 24 september 1992."
- Utländska långivare till svenska banker reducerade eller drog bort sina "credit lines". Detta innebar dels att bankerna berövades nödvändig likviditet i utländsk valuta, dels att kronans ställning försvagades genom ett kontinuerligt valutautflöde.
Bankerna måste kompensera sig för förlusten av valuta genom att säga upp sina kundkrediter valuta eller genom att styra över dem till kronkrediter. Detta ledde till ytterligare kreditförluster genom att kunderna omedelbart måste täcka kursförlusten, något som de ofta saknade resurser att göra.
Bankernas brist på likviditet och deras sjunkande kapitaltäckning ökade risken för en drastisk kreditåtstramning, en s k "credit crunch", vilken skulle få svåra makroekonomiska effekter i en redan mycket svag konjunkturell situation.
Från september 1992 beslöt Finansdepartementet att behandla situationen som en systemkris.
Läs mer här
Kommentarer