Assar Linbeck, Lars Jonung och Den politiska korrekthetens förlamande slöja

Lars Jonung har i en signerad artikel på DNs ledarsida (7/9 2006) behandlat kronkursförsvaret 1992 och den därmed sammanhängade krisen och dess efterverkningar. Han är särskilt lämpad för detta som han då var vetenskaplig rådgivare åt dåvarande statsminister Carl Bildt och numera befinner sig i Bryssel på behörigt avstånd.

Han ställer frågan:
- Det går bra för svensk ekonomi. Siffrorna för tillväxt och export pekar uppåt. Varför har då vår tillväxt hamnat så högt, högre än EU-genomsnittet under de senaste 10 åren?

Han ger också svaret:
- Den främsta drivkraften bakom vår höga tillväxt är nedskrivningen av kronans värde. Denna depreciering blev följden när valutaspekulanterna tvingade Riksbanken att överge den fasta kronkursen i november 1992.

Naturligtvis, skriver han, skapade krisen också enorma kostnader för det svenska samhället, främst i form av hög och bestående arbetslöshet och ett enormt bortfall i sysselsättningen. Bortfallet är större än det som inträffade under 1930-talets depression.

Så långt är det riktigt och viktigt men inte särskilt kontroversiellt.

Men så kommer det explosiva:
- Krisen skapade gigantiska budgetunderskott på 90-talet, en automatisk och önskvärd följd av de dåliga tiderna.

Vi tar det viktiga en gång till:
Det gigantiska budgetunderskotten var
"en automatisk och önskvärd följd av de dåliga tiderna".

Det var alltså krisen som skapade budgetunderskottet.
Inte tvärtom som Bildt och Wibble trodde.

Och Invar Carlsson, kan man tillägga. Han var ju med om det stora krispaketet över blockgränsen som skulle rädda den fasta kronkursen.

Senare har Ingvar Carlsson försökt göra en pudel i boken "Så tänkte jag" (Hjalmarsson & Högberg 2003):

- I efterhand står det klart vad läget egentligen krävde. Det fanns en snabb och effektiv åtgärd som i tid hade kunnat få läget under kontroll. Jag anser att den fasta växelkursen borde ha släppts och följts av en kraftig räntehöjning.

Men skulle räntan verkligen ha höjts? Skulle den inte sänkas, som man gjorde i Storbritannien, där man efter det att man lät pundet flyta sänkte räntan och snabbt övervann sin kris.

Åter till Jonungs artikel. Han skriver:
- Återhämtningen och tillväxten efter krisen skulle ha skapat budgetbalans igen.
- Budgetsaneringen, det vill säga nedskärning av offentliga utgifter och höjning av skatter under krisåren, spelade därför en sekundär och tveksam roll.
- Skicklig marknadsföring från regeringens sida har dock etablerat en orimligt positiv bild av åtstramningen.

- Människors uppoffringar har givit resultat, sade Göran Persson i regeringsförklaringen i Riksdagen tisdagen den 14 september 1999.

LO kunde meddela i sin verksamhetsberättelse för 1998, sid 76, att "LOs kampanj "Jag/vi räddade Sverige" blev den axel kring vilken fackföreningsrörelsen formade sina insatser inför valet 1998. Kampanjen fick en mycket stor uppmärksamhet i den allmänna politiska debatten under våren 1998.

Huvudpersonerna i kampanjen var Annika, handelsmedlem och ensamstående mamma, Anders, arbetslös byggnadsarbetare och Bibbi och Kenta, en lågavlönad barnfamilj.

Kommentar:
Kampanjens syfte från LOs sida synes ha varit att övertyga sina medlemmar, som hade fått lida av Göran Perssons åtstramningspolitik, om att deras lidande inte hade varit i onödan.

Dessvärre var det nog ändå så att det var i onödan. Göran Perssons hade köpt den Bildt/Wibbleska problemformuleringen utan att inse att de dåliga offentliga finanserna berodde på krisen, och inte tvärtom.

- Statsminister Persson bygger all sin trovärdighet på påståendet att de borgerliga skapade den ekonomiska krisen på 1990-talet och att han fick reda upp den. Det är den största politiska lögnen i Sverige det senaste decenniet, skrev Johnny Munkhammar (Expressen 29/6 2005).

Budgetsaneringen, det vill säga nedskärning av offentliga utgifter och höjning av skatter under krisåren, spelade därför en sekundär och tveksam roll, skrev Lars Jonung försiktigtvis.

Sanningen är väl den att Budgetsaneringen inte var tveksam, utan att den var felaktig och skadlig.

Hur kan det då komma sig att "Den största politiska lögnen i Sverige det senaste decenniet" fortfarande är statsministerns största tillgång?

Svaret är att vare sig de borgerliga partierna, med moderaterna i spetsen eller de ekonomer som hösten 1992 - med eller mot sin egen övertygelse - hade hejat på kronkursförsvaret inte hade förmågan att göra en pudel och säga att allt de tidigare sagt var fel och berodde på deras egen inkompetens och/eller opportunism.

De som hade lagt fram sparpaket på sparpaket med nedskärningar och skattehöjningar kunde sedan inte säga att det varit hel fel att lägga fram sparpaket på sparpaket med nedskärningar och skattehöjningar.

Bland de största syndarna finns Assar Lindbeck, den svenska nationalekonomins nestor.

Till hans försvar kan sägas att han var emot att man genom löntagarfonder skulle socialisera det svenska näringslivet. Men det är ändå anses vara ett minimikrav för en nationalekonom.

Assar Linbeck har skrivit något av det mest remarkabla som skrivits om krisen. Det var i Ekonomirådets Rapport 2000, Politisk makt med oklart ansvar, SNS, sid. 15.

Han skrev där:
"Vi menade då /i Ekonomikommissionens rapport (SOU 1993:16)/, liksom nu, att de ekonomiska problemen inte endast, eller ens i första hand, härrör från ekonomisk-politiska missgrepp, som hade kunnat undvikas med skickligare politiker, experter och ämbetsmän."

Enligt Lindbecks analys är det inga personer som kan lastas för vårt lands nuvarande situation. Riksbankschefer, finansministrar, bankinspektörer och bankdirektörer, SNS-chefer och statsministrar kan andas ut.

Men han gav själv i morgonekot den 17 september 1992 ett bevis på att det hade varit bra med skickligare politiker, experter och ämbetsmän.
- Problemet är att politikerna har konstruerat ett inkonsistent system. Å ena sidan har de bestämt sig för fria kapitalrörelser, å andra sidan har de bestämt sig för att ha ett valutakurssystem som enligt min mening inte kan kombineras med fria kapitalrörelser.


Assar Lindbeck gjorde också en pinsam insats i kampanjen inför folkomröstningen om EMU.

Han skrev i Svenska Dagbladet (8/9 2003) att "En valutaunion ökar handeln. Det kan röra sig om 30–50 procent på lång sikt".

Siffran förefaller orimligt hög för att komma från den svenska nationalekonomins nestor. The Economist kunde också nyligen (22/6 2006) meddela att en ny studie av Richard Baldwin (In or Out: Does it Matter? An Evidence-based Analysis of the Trade Effects of the Euro", Centre for Economic Policy Research) kommit fram till att siffron borde vara inte 30-50 procent, utan mellan 5 och 15 procent, sannlikt 9 procent.

En annan av Assar Lindbecks insatser inför EMU-omröstningen var att hävda att "Nackdelen med att inte kunna bedriva en egen penningpolitik är begränsad (Sydsvenskan 27/8 2003).

Dock var han kritisk mot stabilitetspakten och dess konstruktion (SvD 8/9 2003):
- Man ska inte gripas av panik om man har ett underskott på 3-4-5 procent av BNP i en lågkonjunktur. Det är tvärt om bra. Det stabiliserar ekonomin genom att hålla uppe efterfrågan. Det här är den del av Keynesianismen som håller.

Lindbeck hade tidigare (Ekonomisk Debatt 1994, nr 5 s.489) haft uppfattningen att Sverige, i likhet med England och Danmark, tills vidare bör hålla sig utanför myntunionen".

- Den politiska korrekthetens förlamande slöja läggs över samhällsdebatten när samma parti år efter år sitter vid makten - oavsett vilket parti det är. Det finns inget tystare än en ämbetsman klättrande i sin karriärstege, skrev han inför årets valrörelse (DN Debatt 1/9 2006).

Däri har han delvis en poäng. Den politiska korrekthetens förlamande slöja över samhällsdebatten är skadlig.

Denna slöja ligger dock "inte endast, eller ens i första hand," över ämbetsmän i karriären.

2006-09-07
Rolf Englund
www.internetional.se