Centralbanker skall INTE vara förutsägbara
Människan är ett flockdjur. I synnerhet journalister och ekonomer.
Först var nästan alla ekonomer för en fast växelkurs.
Sedan var nästan alla ekonomer för flytande växelkurs med inflationsmål.
Och nästan alla ekonomer sade i samma andetag hur viktigt det var att Riksbanken, liksom andra centralbanker skulle vara förutsägbara.
Det var nog nästan lika korkat som att avskaffa fastighetsskatten.
För vilka är det bra att Riksbanken är förutsägbar?
För spekulanterna, givetvis.
Och för bankerna, i denna och andra egenskaper.
Men det invaggar aktörerna i en som det kan visa sig falsk säkerhet.
Det är inte bra att aktörerna känner sig säkra. Det gör dem bara med oförsiktiga.
Detta har jag tänkt skriva om och i dag hittade jag en spik att hänga upp det på (vi gamla journalister fick lära oss att man måste ha en spik).
Spiken hade slagits i av en Mr J P Horne, Alexandria, VA, USA, i ett brev till Financial Times.
- Keep ’em guessing, like in the old days, var rubriken.
In the “good old days”, before quantitative easing, forward guidance and zero real interest rates, investors, asset managers, traders and bankers were forced to make difficult but educated guesses about the opportunities and vulnerabilities in financial markets. The danger of making a bad guess was, and should remain, an important restraint on excesses and systemic risk.
Today’s market participants are babied with excessively explicit “forward guidance”, supported by historically low interest rates and yields (especially in real terms) and central bank purchases of securities if markets weaken. Such a “safety net” makes investors and traders so complacent they panic at any hint of normalised yield curves and real interest rates, as occurred in bond markets when chairman Ben Bernanke dared mention “tapering” in May 2013 and today’s downturn in emerging markets.
Fed and ECB support for such “one-way” thinking promotes excessive complexity, new financial bubbles, too-big-to-fail financial institutions and systemic risk, as well as economic-social consequence.
QE and forward guidance have done little to promote sounder economic growth and job creation.
Hear, Hear!
Read, Read.
För mer nytt från IntCom och Nejtillemu Klicka här
Först var nästan alla ekonomer för en fast växelkurs.
Sedan var nästan alla ekonomer för flytande växelkurs med inflationsmål.
Och nästan alla ekonomer sade i samma andetag hur viktigt det var att Riksbanken, liksom andra centralbanker skulle vara förutsägbara.
Det var nog nästan lika korkat som att avskaffa fastighetsskatten.
För vilka är det bra att Riksbanken är förutsägbar?
För spekulanterna, givetvis.
Och för bankerna, i denna och andra egenskaper.
Men det invaggar aktörerna i en som det kan visa sig falsk säkerhet.
Det är inte bra att aktörerna känner sig säkra. Det gör dem bara med oförsiktiga.
Detta har jag tänkt skriva om och i dag hittade jag en spik att hänga upp det på (vi gamla journalister fick lära oss att man måste ha en spik).
Spiken hade slagits i av en Mr J P Horne, Alexandria, VA, USA, i ett brev till Financial Times.
- Keep ’em guessing, like in the old days, var rubriken.
In the “good old days”, before quantitative easing, forward guidance and zero real interest rates, investors, asset managers, traders and bankers were forced to make difficult but educated guesses about the opportunities and vulnerabilities in financial markets. The danger of making a bad guess was, and should remain, an important restraint on excesses and systemic risk.
Today’s market participants are babied with excessively explicit “forward guidance”, supported by historically low interest rates and yields (especially in real terms) and central bank purchases of securities if markets weaken. Such a “safety net” makes investors and traders so complacent they panic at any hint of normalised yield curves and real interest rates, as occurred in bond markets when chairman Ben Bernanke dared mention “tapering” in May 2013 and today’s downturn in emerging markets.
Fed and ECB support for such “one-way” thinking promotes excessive complexity, new financial bubbles, too-big-to-fail financial institutions and systemic risk, as well as economic-social consequence.
QE and forward guidance have done little to promote sounder economic growth and job creation.
Hear, Hear!
Read, Read.
För mer nytt från IntCom och Nejtillemu Klicka här
Kommentarer