Lars Jonung, sanningen och kronkursförsvaret
Jonung skriver i en kolumn i DN, i dag 8/2 2008, sanningen om den bank- och finanskris som ledde fram till att orsaken till krisen, den fasta växelkursen, bröt samman.
Jonung låtsas tro att det är först nu som den nationalekonomiska forskningen har kommit på sanningen.
- Det tog mer än 30 år för nationalekonomerna i USA att komma fram till en klar bild av den ekonomiska kris som började kring 1930, skriver han.
- Hur många år tar det innan forskningen ger oss en korrekt tolkning av den svenska krisen på 1990-talet, frågan han oskuldsfullt.
Men sanningen är redan känd, åtminstone från det att Ekonomisk Debatt nr 1 utkom år 1998.
- Den 21 november 1985 vid ett-tiden fick jag - som chef för Stadshypotek - meddelandet om att Riksbanken hade upphävt alla utlåningsrestriktioner.
Jag tittade på mina medarbetare och undrade om man på Riksbanken verkligen förstod vad man gjorde, skrev Lars Wohlin i ett av flera
tunga inlägg.
Men det var känt långt tidigare. Nils-Eric Sandberg hade länge outtröttligt förklarat:
"Både teori och erfarenhet säger att staten kan styra bara en av de tre variablerna, ränta, inflationstakt och växelkurs.
Staten kan fritt välja ut vilken av de tre ska fixeras, men bara en.
Ty två av dessa variabler blir i längden alltid en funktion av den tredje.
Om staten fixerar växelkursen får man ta den ränta och den inflationstakt som blir följden.
Om man fixerar räntan till en viss nivå kommer inflationstakt och växelkurs att anpassas efter det. Etc."
Detta citat är hämtat från DN 18/9 1987, således flera år före 1992.
- Perssons påstående att han tog Sverige ur krisen är inget annat än en myt.
Förtjänar Persson hjälteglorian eller är han, medvetet eller omedvetet, en skicklig mytmakare som marknadsför en felaktig historietolkning?
Det frågar Jonung.
Men det har varit många mytmakare i arbete. Bunkgergänget och de övriga kronkursförsvararna har blåst under myten om det fina med Göran Perssons "budgetsanering" eftersom den myten stöder deras egen förklaring till krisen.
Det skulle sparas i budgeten för att försvara växelkursen.
De insåg inte att underskotten inte var krisens orsak, utan dess följd.
Niklas Ekdal, som politisk chefredaktör för Dagens Nyheter en av de ledande talesmännen för bunkergänget, skrev i sin anmälan av Perssons memoarer att "Ingen kan ta ifrån Göran Persson att han räddade Sveriges ekonomi efter sammanbrottet".
Och Jonung själv har ju vetat, ehuru tigit.
Bengt Dennis skrev om Jonung i sin bok bok 500 % , 1998:
"En ständig källa till oro både i finansdepartementet och Riksbanken var dock statsministerns ekonomiske rådgivare, professor Lars Jonung, som under hösten förespråkade att gällande kronkurs skulle överges.
Det var naturligtvis helt rätt av honom att ge uttryck för sin uppfattning men problemet var att den spreds alltför vitt och brett.
I finansdepartementet gick Jonung under beteckningen den tickande bomben men bomben detonerade aldrig, dvs nyhetsmedierna förblev okunniga om vad statsministerns rådgivare ansåg i den mest brännande av alla frågor, valutapolitiken."
På något förunderligt sätt och genom journalisernas inkompetens har Lars Jonung kommit undan att svara på den sjävklara frågan:
"När sade Lars Jonung vad till Carl Bildt och Anne Wibble?"
Varför följde då inte statsminister Bildt råden från sin ekonomiske rådgivare Jonung?
Bildt skrev i sitt veckobrev v1/2002:
"Jag var statsminister under dessa år och fast övertygad om fördelarna med en hårdvalutapolitik. Det hade delvis att göra med de tidigare decenniernas erfarenhet av devalveringspolitik, men var delvis en konsekvens av att jag strävade efter att Sverige skulle gå in i det europeiska samarbetets kärna, också den ekonomiska och monetära unionen, och därmed vara med i den gemensamma europeiska valutan från dess första dag."
"Försvaret av kronan handlade om den viktiga kombinationen av ekonomisk politik och Europapolitik. "
http://www.internetional.se/emucab.html#kombi
- Vi har en väldigt dålig ansvarskultur i svensk politik.
Det mest flagranta exemplet är kronfallet i november 1992.
... Och så kallade man detta ett misslyckande och alla satt kvar.
Det menar jag var ett stort moraliskt haveri, sade Barbro Hedvall i Filosofiska Rummet, 29/10 2006
http://www.internetional.se/bildtwibblehedvall.htm
Ett annat flagrant exempel på bristande ansvarsutkrävande är att Mona Sahlin gjorts till partiledare och nu siktar på att bli statsminister år 2010.
Hon satt på Ingvar Carlssons högra sida, på bilden från presskonferensen där de tillsammans med Bildt, Westerberg och Olof Johansson hade
kommit överens om ett "sparpaket".
Hon fortsatte sedan, med något avbrott, som medlem av s-regeringarna som drev igenom den åtstramning som Jonung nu dömer ut som skadlig.
http://www.internetional.se/mona92pic.htm
Läs gärna mer om Jonungs artikel på
http://www.internetional.se/jonung0802.htm
Kommentarer