EU var svaret på allt. Dessutom var det där pengarna fanns. Fast mer än för EU:s pengar intresserade sig östeuropéerna sällan. I stället påminde Bryssel dem alltför mycket om de främmande maktcentrum som förr dikterat deras tillvaro. Men efter att ha blivit av med habsburgarna, ottomanerna och till sist också moskoviterna, såg östeuropéerna äntligen chansen att efter 1989 återuppta sitt stora projekt: den egna nationalstaten. I mer än hundra år, fast ibland med långa avbrott, har man envist arbetat på den mer än på något annat, etniskt rensat ut minoriteter och grannar, ibland slagit ihjäl dem i småkrig på sparlåga, stöttat landsmän på andra sidan gränsen när man inte försökt rita om Europas karta till den egna nationens fördel. Västeuropa har tagit mycket liten notis om denna östeuropeiska vision, till och med halvt omedvetet försökt motverka den med statsbildningar som Tjeckoslovakien och Jugoslavien som bara ljumt intresserade dem som skulle leva i dessa mångnationella konst